Marie Antoinette

Handling

Efter flera framgångar väljer Sofia Coppola att göra film av den ökända 1700-talsdrottningen, ett tacksamt livsöde att filma som bjuder på allt från gräddbakelser till giljotiner.

Reines dom

Det var något speciellt med fröken Antoinette. Det tyckte jag redan innan den där speciella tjejen var med i estet-treornas uppsättning av en pjäs med samma namn way back på gymnasiet. But that’s another set of video tapes, som Andy Garcia skulle uttryckt det. Nu tänker jag istället skriva lite om Sofia Coppolas filmatisering av det hela.

Marie Antoinette var sitt århundrades Lady Di, och varför någon så begåvad som Coppola skulle välja just det temat är bortom min ringa intelligens att förstå. Bortom allt tvivel är dock att den unga drottningen fortsätter att fascinera, mer än 200 år efter sin död. Jag har besökt hennes sovrum i Versailles, varit inne i cellen i Conciergerie där hon satt fängslad och sett den rostiga bilan som halshögg henne inne i Serial Killer Gallery i London. Det känns nästan som nån slags kult kring kvinnan. Stackars Ludvig XVI får inte på långa vägar lika stort utrymme i historieböckerna, till skillnad från hans ökända föregångare.

Det smått otacksamma uppdraget att ragga upp kronprinsen vars främsta intressen är jakt och nyckelmakeri

Kirsten Dunst gestaltar flickan som fördes från mamma i Österrike vid 15 års ålder för att bli Frankrikes drottning, med det smått otacksamma uppdraget att ragga upp kronprinsen vars främsta intressen är jakt och nyckelmakeri. Bilden av henne varierar från ”stackars lilla flicka” a la Paris Hilton till något som är lite mer komplext än så (vilket ju i och för sig inte är särskilt svårt). Det var nog inte så roligt alla gånger att väckas av 20 pers och ha en smärre ceremoni bara för att få äta lite frukost.

Axel von Fersen, Sveriges lilla bidrag till såpoperan, skymtar kort förbi här och där. Efter att ha läst Herman Lindqvists bok om Fersen kändes det som om jag visste vad mannen gjort precis varje sekund av sitt liv, men det är ju Herman i ett nötskal. Sanningen hamnar väl nånstans i mitten men helt klart är det ett känsligt kapitel. Svenska historiker gillar säkert att blåsa upp Fersens roll en smula av rent nationalromantiska skäl, samtidigt som fransmännen inte direkt ger honom ett mittuppslag i Le Monde. Ironiskt nog spelas han av Jamie Dornan, den irländske modellen.

Soundtracket var kanske det mest omtalade efter den överraskande trailern. Aphex Twin, Air, The Cure, Phoenix (gissa varför de är med) och New Order är definitivt inte artister jag hade väntat mig i en film om Versailleslivet, men det är ju riktigt bra musik och passar faktiskt helt ok.

Hela filmen känns egentligen som en alltför stor gräddbakelse. Ljuvlig att se på, inbjudande till en början men efter att ha glufsat i sig den önskar man att det vore ogjort.

Omdöme: Två gräddbakelser

Sofias dom

Hur följer man upp perfektion? Om jag hade varit Sofia Coppola hade jag aldrig vågat göra en film efter Lost in translation. Den var nästan perfekt, stram, stillsam men brände sig ändå fast. Sofia verkade tydligen tycka att en överdådig, anakronistisk kostymfilm var ett smart drag.

Och jag, jag blir bara kluven inför detta. Trots att filmerna har så skilt bildspråk är Kirstens och Scarletts rollfigurer rätt lika. Ensamma och vilsna. Men… Där Translation är en perfekt ihophållen historia blir Marie Antoinette alldeles för utdragen och ofokuserad. Vissa scener är sjukt bra och intensiva men som helhet faller filmen ihop. Jag kan bara inte sätta fingret på vad det är som inte fungerar. Kanske att MA utspelas under för lång tidsperiod. Kanske att manuset är för tunt. Eller kanske att det inte finns någon nyckelscen. Vem vet.

Det bästa med filmen är ändå alla ljuvliga, ljuvliga klänningar överallt. Och husen. Och möblerna. Och skorna!!!! Och kakorna… Oh la la! Är tvungen att se om den enbart för att specialstudera all couture.

Omdöme: 3 Manolos

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar