War of the Worlds

Handling

Marsianerna anfaller jorden i ännu en filmatisering av H.G. Wells odödliga verk.

Reines dom

Glöm de gröna hallonbåtarna som svävar fram över landskapet i originalfilmatiseringen från 50-talet. Här är det istället stora elaka åbäken som har kommit för att sparka jordlingstjärt.

Mannen som gav botox ett ansikte, Tom Cruise, gör vad han gör bäst: går runt och spelar sin gamla vanliga hjälteroll. Det måste vara svårt att vara så enormt fast i samma gamla minspel och rollfigur. Här spelar han en tvåbarnspappa som förvandlas från försummande egoist till ansvarstagande familjefar på två timmar. Dakota Fanning var bra i Man on fire och lysande i Hide and seek, men här är hon ett vandrade skrikande irritationsmoment, bortsett från den första kvarten när det inte skriks fullt lika mycket. Även Gene Barry och Ann Robinson som spelade huvudrollerna i föregångaren är med på ett litet hörn.

Effekterna är stundtals riktigt bra. Jag gillar att Spielberg har valt en design som påminner om 50-talets scifi-filmer där det invaderades till höger och vänster av utomjordingar med det ena skumma utseendet efter det andra. De farkoster som marsianerna använder för att sprida död andas minst sagt nostalgi, men är ändå långt ifrån löjliga tack vare starka effekter i både ljud och bild. De känns verkligen som monster av stål som väger åtskilliga ton, till skillnad från rymdskeppen i de senaste StarWars-filmerna som ser ut att väga mindre än ett inrikesbrev och vara ungefär lika farliga. Dessutom finns det en och annan stark bild, trots att det är Spielberg, så det är definitivt inget för barn.

Föregångaren gjordes mitt under kalla kriget, men nu är det istället terrorister som initialt misstänks ligga bakom. Tiderna förändras. Men är det verkligen marsianer? Till skillnad från förra filmatiseringen nämns det här ingenting om Mars. Kanske är plutoianer?

Å andra sidan finns det gott om detaljer att hacka på

Å andra sidan finns det gott om detaljer att hacka på. Som t.ex. efter att ett flygplan har utplånat ett bostadsområde så grundligt att inte ens hundkojorna står kvar syns det givetvis inte ens en repa i Tom Cruises bil som stod parkerad i epicentrum. Första halvan av filmen är bra, men plötsligt vänder det hela och Cruises antihjälte förvandlas snabbt till ansvarstagande familjefar, vilket mynnar ut i ett sällsynt clichéartat slut. Visserligen visste jag redan innan att slutet skulle vara bokförlagan trogen, men det kunde gjorts på ett bättre sätt. Morgan Freeman tog över Orson Welles radioröst, men lyckades inte förmedla originalets auktoritet.

Samtidigt är det här en Spielbergfilm på gott och ont med samma gamla vanliga recept: Effekterna är maffiga och storslagna till tonerna av John Williams, men tempot saktas ner av sentimentala scener mellan föräldrar och deras barn och slutet är som alltid överemotionellt och en vift med moraliska pekpinnen från magister Spielberg. Med andra ord ännu en Spielbergproduktion, lika trygg och pålitlig som jultomten.

Omdöme: Tre slemmiga tår på en marsian