Walk the Line

Handling

Detta är berättelsen om den inflytelserike sångaren Johnny Cash, baserad på två memoarer.

Reines dom

Med en titel lånad från den 50 år gamla singeln "I walk the line" gör filmen om Cash entré. Jag undrade just när den skulle dyka upp. Det är ju två år sedan han lämnade oss och filmbolagen brukar inte vara långsamma i sådana här sammanhang.

Sentimentalt, förutsägbart och hyperamerikanskt är bara förnamnet

Handlingen är av klassiskt snitt och minst sagt förutsägbar även för de som inte känner till historien om Cash. Okänd farmerboy ger sig ut i vida världen, lever på ruinens brant men lyckas spela in en skiva och växer snabbt i popularitet. Efter högmod kommer fall och som de flesta rockstjärnor faller Cash för frestelserna med vin, kvinnor och roliga piller.

Sentimentalt, förutsägbart och hyperamerikanskt är bara förnamnet. Det som däremot är riktigt tufft är att huvudrollsinnehavarna Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon sjunger själva. De gör det så bra att de fick varsin Oscarsnominering. Framförallt Phoenix är övertygande som Cash, han spelar gitarr som han lärt sig från scratch enbart för rollen. En av höjdpunkterna var att se Phoenix framföra At Folsom Prison live, inklusive det legendariska mellansnacket som fångar Cash när han är som bäst.

Man har fått med en hel del intressant trivia för Cash-fansen. Cash får ett fanbrev från en viss Glen Sherley, som i verkligheten skrev låten "Greystone Chapel" som han spelade in på Folsomfängelset. Efter spelningen på Folsom ser han gitarristen Luther Perkins sovandes med en cigarett i mungipan, som han släcker. I verkligheten dog Perkins några månader efter Folsom av brandskador efter att ha somnat med en tänd cigarett.

Egentligen har jag inte så mycket att klaga på, men om man inte diggar country är det två ganska enformiga timmar musikaliskt sett, med undantag för roliga inhopp av lookalikes för herrarna Presley, Lewis och Orbison.

Omdöme: Tre konstigt upphängda gitarrer

Sofias dom

Min fellow dissarkollega är så himla grundlig så jag vill eg bara säga några få saker.

Musiken i den här filmen är så underbar.

I övrigt är filmen trist, tråkig och dötrist. Det är för mig fullkomligt obegripligt att den är så enormt haussad av alla för jag ser inga kvaliteer med den.

I övrigt är filmen trist, tråkig och dötrist

Dessutom fick man ingen förklaring till varför en relativt vettig tjej som June Carter blir så kär i en dryg och självisk knarkare. Ingen som helst. I vanliga fall brukar det i alla fall inte anses som ett lyckligt slut när någon gifter sig med en otrevlig egocentriker. Och frieriet i slutet är inte det minsta romantiskt, bara så manipulativt att det kryper längs ryggraden.

Omdöme: 1 svart kavaj