Vanilla Sky

Handling

Den självupptagne rikemanssonen vill ha det han inte kan få.

Reines dom

Den som förväntar sig en lättsmält actionrulle med Tom Cruise har gått in i fel biosalong. Storyn är ungefär som om bröderna Wachowski skulle ha tagit en överdos av Kafka och i ruset upptäckt den spanska föregångaren Abre Los Ojos (där Penelope Cruz också är med).

Regissören Cameron Crowe har fixat ett storartat soundtrack, som man kan förvänta sig av honom. Artister som Radiohead och Sigur Ros får en framträdande roll när det gäller att sätta rätt stämning. Men det känns ändå som Crowe har försökt klämma in musikreferenser med skohorn i fel typ av film. Till och med det klassiska skivomslaget till Freewheelin’ Dylan väcks till liv, där Bob Dylan och Suzie Rotolo vandrade nedför snötäckta Jones Street i december 1961.

Tom Cruise spelar en kaxig valp med narcissistiska drag, som glider fram genom tillvaron på en räkmacka betalad med pappas pengar. Men efter en olycka förvandlas den självupptagne rollfiguren till en underlig blandning av en paranoid Fox Mulder och en självömkande Fantomen på operan. I det spanska "originalet" blir samma rollfigur betydligt mer demolerad, vilket skulle förklara ett och annat som kändes konstigt i den här versionen.

Cameron Diaz och Penelope Cruz gör så gott de kan, Kurt Russell dyker upp från ingenstans och självaste Spielberg gör en svärande cameo.

Det klassiska skivomslaget till Freewheelin’ Dylan väcks till liv

New York porträtteras i ett konstgjort skimmer. De färgstarka höstträden i Central Park och det förhållandevis lugna tempot står i kontrast mot hur staden framställs i många andra filmer. Times Square är tomt i en olycksbådande scen som nästan på egen hand är ett skäl att se filmen.

Likt Sjätte Sinnet, Fight Club och Unbreakable finns ledtrådarna där hela tiden och pusselbitarna faller på plats i slutet med la grande plot twist, som är så sjukligt obligatorisk nu för tiden. Tyvärr blir det för mycket under den sista halvtimmen, då storyn slår knut på sig själv.

När filmen var slut suckade en person bakom mig och sade "fan, vad kass den var" och hennes kompis tillade "jag fattade ingenting, fattade du nåt?". Polaren bredvid mig yttrade samma typ av kommentar som hon gjorde efter att vi hade sett Memento, "mitt huvud värker av allt tänkande". På vägen ut hörde jag någon som sade "nu går vi och hyr en riktig film istället". Det känns inte direkt som ett bra betyg för Cameron Crowe.

Omdöme: Tre höstskimrande träd i Central Park