Vanilla Sky

Handling

Rikemanssonen vill ha det han inte kan få.

Reines dom

Jag hade stora förväntningar och Cameron Crowe gjorde mig inte besviken. Regin är lysande och soundtracket består av en stark ensemble av stora artister. Tom Cruise är som vanligt. Cameron Diaz och Penelope Cruz spelar över båda två, men till deras försvar så krävs det nog av den minst sagt skruvade historien. Kurt Russell dyker upp från ingenstans men är helt klart uthärdlig.

Storyn är smart, ytlig och förvirrad på samma gång. Ungefär som om bröderna Wachowski skulle ha tagit en överdos av Kafka och i ruset upptäckt den spanska föregångaren Abre Los Ojos (där Penelope Cruz också är med). Likt Sjätte Sinnet, Fight Club och Unbreakable finns ledtrådarna där hela tiden och pusselbitarna faller på plats i slutet med la grande plot twist, som är så sjukligt obligatorisk nu för tiden. Tyvärr blir det för mycket under den sista halvtimmen, då storyn slår knut på sig själv i sina alltmer desperata försök att föra fram ledtrådar.

Det klassiska skivomslaget till Freewheelin’ Dylan väcks till liv

New York porträtteras i ett konstgjort skimmer. De färgstarka höstträden i Central Park och det förhållandevis lugna tempot står i kontrast mot hur staden framställs i exempelvis Die Hard 3, där Bruce Willis springer runt längs avenyerna bland tutande taxibilar medan allting exploderar runt honom. Såvitt jag minns finns det inte en enda explosion i hela Vanilla Sky. Trevliga detaljer finns det däremot gott om. Det klassiska skivomslaget till Freewheelin’ Dylan väcks till liv, där Bob Dylan och Suzie Rotolo vandrade nedför snötäckta Jones Street i december 1961. Kepskillen Spielberg gör en svärande cameo och självaste Times Square är tomt i en olycksbådande scen som nästan på egen hand är ett skäl att se filmen.

Givetvis finns det saker att gnälla på. Efter olyckan förvandlas Cruises rollfigurs uppträdande till en underlig blandning av en paranoid Fox Mulder och en självömkande Fantomen på operan, trots att han egentligen inte ser så illa ut. I det spanska "originalet" blir samma rollfigur betydligt mer demolerad, vilket skulle förklara ett och annat som kändes konstigt i den här versionen.

När filmen var slut suckade en person bakom mig och sade "fan, vad kass den var" och hennes kompis tillade "jag fattade ingenting, fattade du nåt?". Polaren bredvid mig yttrade samma typ av kommentar som hon gjorde efter att vi hade sett Memento, "mitt huvud värker av allt tänkande". På vägen ut hörde jag någon som sade "nu går vi och hyr en riktig film istället".

Omdöme: Tre höstskimrande träd i Central Park