V for Vendetta

Handling

En maskerad man sätter skräck i Londons statsapparat.

Reines dom

Alan Moores gamla mästerverk V for Vendetta har blivit film till Alans stora förskräckelse. Givetvis har det gjorts en rad förändringar för att anpassa serieboken till filmformat, och Wachowski-bröderna kände sig nog tvungna att slänga in lite popcornstuff i form av slowmotion-rörelser och överdrivna slagsmål.

Intressant nog har beskrivningen av huvudpersonen förvandlats från anarkist till terrorist, inte helt oväntat i dessa post-9/11-dagar. Slutet lider också av de förändringar som gjorts i manus, vilket förvandlar uppgörelsen till en fånig shootout a la OK Corral.

Nu kanske jag låter kritisk, men sanningen är att detta är oväntat bra. Huvudpersonen V bär mask och brister ut i långa Shakespearemonologer under hela filmen. En tragisk hjälte som påminner om Roy Batty: karismatisk, vältalig och borderline-psykopatisk. Ett ljus som brinner dubbelt så starkt varar hälften så länge, som Eldon Tyrell uttryckte det i Blade Runner. Man vet från första början vart det hela kommer ta vägen, vilket ändå fångar hela essensen. Hugo Weaving spelar den mystiske V, vilket man inser så fort han visar sig. Dock ser man inte ansiktet eftersom han bär en Guy Fawkes-mask under hela filmen, men rösten går det inte att ta miste på. Fattades bara ett ”Mr Anderson”.

Resten av besättningen är förvånansvärt lika förlagans tecknade nunor. Natalie Portman gör ett bra jobb och Stephen Fry, av alla människor, dyker något oväntat upp. Det sprejas röda ”V” på väggarna, vilket för tankarna till den gamla tv-serien V.

Får se hur Alan Moores andra mästerverk Watchmen lyckas som film, när det nu blir av.

Omdöme: Fyra masker