V for Vendetta

Handling

En maskerad man sätter skräck i Londons statsapparat.

Reines dom

Till Alan Moores stora förskräckelse har nu hans gamla mästerverk V for Vendetta blivit filmatiserad. Givetvis har det gjorts en rad förändringar för att anpassa serieboken till filmformat, och Wachowski-bröderna kände sig nog tvungna att slänga in lite popcornstuff i form av slowmotion-rörelser och överdrivna slagsmål.

Intressant nog har beskrivningen av huvudpersonen förvandlats från anarkist till terrorist, inte helt oväntat i dessa post-9/11-dagar. Slutet lider också av de förändringar som gjorts i manus, vilket förvandlar uppgörelsen till en fånig shootout a la OK Corral.

Nu kanske jag låter kritisk, men detta är faktiskt oväntat bra. Huvudpersonen V bär stiliserad Fawkes-mask och brister ut i långa Shakespearemonologer under hela filmen. En tragisk hjälte som är karismatisk, vältalig och lagom galen. Man förstår direkt vart det hela kommer ta vägen, vilket blir en del av grejen. Hugo Weaving spelar den mystiske V, vilket man inser så fort han visar sig. Dock ser man inte ansiktet bakom masken, men rösten går det inte att ta miste på. Fattades bara ett ”Mr Anderson”.

Resten av besättningen är förvånansvärt lika förlagans tecknade nunor. Natalie Portman gör ett bra jobb och Stephen Fry (av alla människor) dyker något oväntat upp. Det sprejas röda ”V” på väggarna, vilket för tankarna till den gamla tv-serien V.

Får se hur Alan Moores andra mästerverk Watchmen lyckas som film, när det nu blir av.

Omdöme: Fyra masker