The Fountain

Handling

Ett förälskat par upplever liv och död genom tre tidsåldrar, eller något i den stilen.

Reines dom

Darren Aronofsky, mannen bakom underskattade Pi och Requiem for a dream, är tillbaka. Han väljer inte den lätta vägen utan slår till med ett svulstigt verk om liv och död, en film som är både vacker och sorgsen. ”Requiem for a fountain”, som mitt biosällskap uttryckte det.

Till dig som tyckte att Memento var krånglig så vill jag bara utfärda en liten varning. Fountain är lika mycket konst som film. Istället för datorgjorda specialeffekter används mikroskopiska bilder från kemiska reaktioner. Kul men flummigt.

Berättelsen är uppdelad i tre delar som är intrikat sammanvävda av subtila detaljer. Den största delen utspelas i nutid, där en läkare frenetiskt försöker finna botemedlet mot cancer. Andra berättelsen handlar om en conquistador som letar efter livets träd åt sin drottning. Del tre känns som en blandning av 2001 och Aniara, där huvudpersonen vemodigt färdas genom rymden. Hugh Jackman och Rachel Weisz är huvudpersoner i alla tre tidslinjerna med godkända skådespelarprestationer. Kärlek, liv och död är teman som går som röd tråd genom tid och rum.

Samtidigt är det farligt nära prettovarning ganska ofta, och även om jag hade tur med en väluppfostrad biopublik så kan säkert en skock fnittrande tonåringar totalkvadda hela filmupplevelsen, just för att filmen är så bräcklig. Det är pretentiöst så det stänker, men Aronofsky lyckas häpnadsväckande nog att föra spektaklet i mål. Darrande nära en femma.

Omdöme: Fyra ringar