Phantom of the Opera

Handling

I källaren till operahuset i Paris gömmer sig en maskerad man och ställer till med otyg, men vad är det som driver honom?

Reines dom

Efter många turer fram och tillbaka har slutligen en av världens mest kända musikaler blivit film. Nästan femton år senare ser vi förstås varken Michael Crawford eller Sarah Brightman i huvudrollerna, men efter skilsmässan mellan Brightman och Andrew Lloyd Webber skall vi kanske snarare vara tacksamma att det blev en film överhuvudtaget.

Handlingen som är baserad på Gaston Lerouxs bok utspelas i Opera Garnier, som har många likheter med musikalens miljöer. Operahuset som kallar sig Paris stolthet har faktiskt har en liten underjordisk sjö under sig och en gigantisk ljuskrona hängande under Marc Chagalls takmålning. Däremot ligger Garnier fortfarande på min svarta lista, eftersom de har envisats med att kalla mig madame under snart ett decenniums tid.

Inledningen är maffigt magnifik på alla sätt. En svartvit skildring av tjugotalets Paris övergår dramatiskt i artonhundratalets färgstarka miljö, och den katalysator som sätter igång förändringen till tonerna av den välkända huvudmelodin är givetvis kristallkronan.

Takscenen är en av de scener som definitivt vinner på att ha tillgång till de möjligheter som filmmediet möjliggör, med dramatiska kameravinklar, vackert snöfall och manusdrivande klippning. Eftersom den långa filmen följer med fler personer bakom ridåerna ser man även mer av det som händer när fantomen smyger runt och därmed förloras lite av överraskningseffekten, precis det fel som Ridley Scott gjorde när han ändrade monstrets första avslöjande i Alien.

Efter de dispyter som ägt rum mellan Brightman och Webber duger Emmy Rossum gott som Christine, även om det måste vara tungt att försöka fylla sin föregångares skor och lungor. Gerard Butler är överraskande bra som titelfiguren och växer i sin roll för varje andetag efter en något blek inledning, även om rösten inte räcker till hundra procent för att gestalta självaste fantomen. Patrick Wilson är trist och fånig som Raoul, men det beror säkert till viss del på rollen. Christine och Raoul är väl inte de skarpaste knivarna i bestickfacket, vilket gör att man sitter och suckar åt allt dumt som pågår framför allas ögon när könsrollerna är lika cementerade som Luca Brasis fötter.

Totalt sett en ganska pretentiös och självmedveten rulle, som tar sig själv och alla inblandade på allra högsta allvar. I jämförelse med exempelvis första halvan av Moulin Rouge är den tyngre än Marcel Prousts samlade verk.

Omdöme: Tre kristallkronor