Matrix Revolutions

Handling

Till slut har det blivit dags för Neo att sluta fundera och börja rädda världen.

Reines dom

Det sades att andelen snack skulle rivalisera självaste Matrix Reloaded, en ouppnåelig Graal inom kategorin Mest Pretentiöst Dravel Per Minut. Som tur var besannades inte det hotet, även om trean stundtals känns som högläsning ur Spinozas samlade verk. Åtminstone fick inte det talträngda och humorlösa skäggot Arkitekten ännu en chans att sitta och pösa i sin fåtölj, vilket vi tackar för.

Trean inleds direkt där tvåan slutade. Neo befinner sig i en limbovärld mellan matrix och verkligheten, vilket bara är en dålig ursäkt för att få slänga in några actionscener med Merovingian. Sedan händer allting väldigt snabbt för att knyta samman de många lösa trådarna och föra fram handlingen till den obligatoriska slutstriden, vilken är en enda stor knallpulverexplosion med människor och metall hoptrasslade på ett allt annat än kärleksfullt sätt. Vid en testvisning i Stockholm hade man mätt upp 120 dB.

Trots att allting faktiskt är mycket välgjort är det inte så engagerande som det skulle kunna vara. Jag hade visserligen inte förväntat mig att få alla svar serverade på ett silverfat av bröderna Wachowski, men manuset känns aningen ihopsnurrat och ofärdigt, en besvikelse eftersom det hade kunnat bli en fantastisk trilogihistoria. Nu känns det mest tomt och även första filmen riskerar att dras ner i efterföljarnas fall.

Vad gäller skådespelarna har de tappat betydligt i skärpa sedan den första filmen. Hugo Weaving spelar visserligen fler agenter än någonsin, men han börjar framstå som en parodi på sig själv. Keanu Reeves har väl aldrig varit någon karaktärskådis av rang, men i de två föregångarna gjorde han ett ovanligt bra jobb. Här känns han mest trött och vemodig. Dessutom har hans paradfigur Neo tagit över på Tronen För Pretentiöst Babblande efter Morpheus, som även han är en skugga av sitt forna jag.

Jag vet inte vad jag tycker om den omtalade upplösningen. Den är visserligen lika oundviklig som regn på måndagar, men lämnar ändå en fadd eftersmak. Dessutom känns den tämligen stulen från Nausicaä. Däremot gillar jag de absolut sista scenerna där A möter O (troligtvis inte lika symboliskt val av slut som det låter med bokstäverna), som knyter samman Matrixsagan och, tyvärr, samtidigt öppnar dörren för eventuella uppföljare.

Omdöme: Tre Smith-kopior