Marie Antoinette

Handling

Efter flera framgångar väljer Sofia Coppola att göra film om den ökända 1700-talsdrottningen, ett extravagant livsöde som bjuder på allt från gräddbakelser till giljotiner.

Reines dom

Efter framgången med Lost in Translation var förväntningarna skyhöga på Sofia Coppola. Men varför hon valde att göra en film om Marie Antoinette är bortom min ringa intelligens att förstå. Bortom allt tvivel är dock att den unga drottningen fortsätter att fascinera, mer än 200 år efter sin död. Jag har besökt hennes sovrum i Versailles, varit inne i cellen i Conciergerie där hon satt fängslad och sett den rostiga bilan som halshögg henne på ett museum i London. Det känns nästan som nån slags kult kring kvinnan. Hennes make Ludvig XVI får inte på långa vägar lika stort utrymme i historieböckerna, till skillnad från hans farfar.

Kirsten Dunst gestaltar flickan som vid 15 års ålder lämnade sitt hem i Österrike för att bli Frankrikes drottning, inklusive det smått otacksamma uppdraget att föras samman med kronprinsen vars främsta intressen var jakt och nyckelmakeri.

Axel von Fersen, Sveriges lilla bidrag till såpoperan, skymtar kort förbi här och där. Efter att ha läst Herman Lindqvists bok om Fersen kändes det som om jag visste vad den ökände svensken gjorde under precis varje sekund av sitt liv, men det är ju Herman i ett nötskal. Sanningen hamnar väl någonstans i mitten men helt klart är det ett känsligt kapitel. Svenska historiker gillar säkert att blåsa upp Fersens roll en smula av rent nationalromantiska skäl, samtidigt som fransmännen inte direkt ger honom ett mittuppslag i Le Monde. Ironiskt nog spelas han av Jamie Dornan, den irländske modellen.

Soundtracket var kanske det mest omtalade efter den överraskande trailern. Aphex Twin, Air, The Cure och New Order är inte artister jag hade väntat mig i en film om livet i Versailles, men det är ju riktigt bra musik. Givetvis är även Phoenix med på soundtracket, vilket känns väntat då sångaren Thomas Mars är tillsammans med regissören Sofia Coppola och dessutom är född i Versailles-området.

Hela filmen känns egentligen som en alltför stor gräddbakelse. Ljuvlig att se på, inbjudande till en början men efter att ha glufsat i sig den önskar man att det vore ogjort.

Omdöme: Två gräddbakelser

Sofias dom

Hur följer man upp perfektion? Om jag hade varit Sofia Coppola hade jag aldrig vågat göra en film efter Lost in translation. Den var nästan perfekt, stram, stillsam men brände sig ändå fast. Sofia verkade tydligen tycka att en överdådig, anakronistisk kostymfilm var ett smart drag.

Och jag, jag blir bara kluven inför detta. Trots att filmerna har så skilt bildspråk är Kirstens och Scarletts rollfigurer rätt lika. Ensamma och vilsna. Men… Där Translation är en perfekt ihophållen historia blir Marie Antoinette alldeles för utdragen och ofokuserad. Vissa scener är sjukt bra och intensiva men som helhet faller filmen ihop. Jag kan bara inte sätta fingret på vad det är som inte fungerar. Kanske att MA utspelas under för lång tidsperiod. Kanske att manuset är för tunt. Eller kanske att det inte finns någon nyckelscen. Vem vet.

Det bästa med filmen är ändå alla ljuvliga, ljuvliga klänningar överallt. Och husen. Och möblerna. Och skorna!!!! Och kakorna… Oh la la! Är tvungen att se om den enbart för att specialstudera all couture.

Omdöme: 3 Manolos