House of Flying Daggers

Handling

Två poliser försöker infiltrera en motståndsrörelse med hjälp av en blind flicka, som de misstänker är medlem av rörelsen.

Reines dom

För några år sedan kom Crouching Tiger Hidden Dragon och rörde om i grytan genom att vinna en Oscar. Vips fick många upp ögonen för asiatisk film inom kampsportsgenren, även om de fortfarande tror att Jackie Chan är en maträtt och Jet Li det tidigare namnet på Thai Airways.

Efter Ang Lees mästerverk var det dags för Hero av Zhang Yimou, en av de vackraste mainstreamfilmerna på länge. Det är inga små skor att fylla, när Yimou nu väljer att återvända till genren.

Filmen gör sannerligen skäl för sitt namn. Det flyger runt små knivar i perfekta bumerangbågar mest hela tiden. Handlingen hade helt klart tjänat på att minska ner på alla oändliga slowmotionsekvenser där man följer knivar på deras odyssé genom luft och kött, och istället ha någon form av karaktärsutveckling. Eller handling, för den delen.

Däremot är allting vackert filmat och miljöerna minst sagt spektakulära (även om de flesta av scenerna utspelas i anonym höstskog som lika gärna kunde ha varit Överåsparken). Efter tidernas snabbaste klimatförändring som slår Day after tomorrow på fingrarna sker det slutliga uppgörelsen i ett snölandskap som för tankarna till valfritt datorspel.

Handlingen är som sagt ganska tunn. Flying Daggers är namnet på en motståndsrörelse som två poliser försöker infiltrera. Asiens svar på Kling och Klang upptäcker en blind dansare vid namn Mei, som de misstänker ingår i motståndsrörelsen. Mei spelas av Zhang Ziyi som gör ett hattrick och dyker upp i biosammanhang för tredje gången på kort tid. Hennes karaktärer i Crouching Tiger, Hero och nu Flying Daggers är i stort sett av samma skrot och korn, vilket inte ställer alltför höga krav på någon som helst skådespelartalang. Å andra sidan är hon i Marlon Brando-nivå jämfört med några av de andra pappkartongerna som fladdrar förbi i rollistan.

Det är inget egentligt fel på den här filmen, bortsett från de sedvanliga logiska luckorna, frånvaron av intressant handling och taffligt skådespeleri. Problemet är att föregångarna Crouching Tiger och Hero är så mycket bättre på alla plan att Flying Daggers bleknar i den oundvikliga jämförelsen.

Omdöme: Tre knivar som irrar runt i etern