Control

Handling

Ian Curtis är den karismatiske men svårmodige sångaren i nystartade bandet Joy Division, men deras nyvunna popularitet frestar hårt på honom.

Reines dom

För många är Joy Division känt som bandet som blev New Order, men ursprunget är minst lika intressant som det poppiga åttiotalet. Filmen följer Ian Curtis från pojkrummet i Macclesfield 1973, via rollen som frontfigur i framgångsrika postpunkbandet Joy Division, fram till sagans tragiska slut.

Man vill ställa sig upp i biosalongen och skrika Anton

Ända sedan jag hörde talas om Anton Corbijns regidebut har jag väntat på biopremiären. Corbijn träffade och plåtade bandet på tiden det begav sig och är det perfekta valet av regissör till den här berättelsen. Ibland är det så mycket Corbijn att man vill ställa sig upp i biosalongen och skrika ”Anton!”.

Porträttlike Sam Riley spelar huvudrollen och är trovärdig in i minsta detalj. Till och med de spasmiska armrörelserna har han lyckats fånga, tillsammans med den ångest och förtvivlan som drabbade sångaren efter de ökända epilepsianfallen. Det finns gott om gråtoner både i historia och i Corbijns utsökt svartvita foto.

Texterna som Curtis skrev passar förstås perfekt som komplement till berättandet och soundtracket är därmed helgjutet. Ibland går det långsamt och sista halvan är repetitiv, men om du är det minsta intresserad av musik är det snudd på kriminellt att missa den här filmen.

Omdöme: Fyra vevande sångare