Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe

Handling

Fyra barn går genom en garderob och hamnar plötsligt i en annan värld.

Reines dom

De gamla barnböckerna av C.S. Lewis har blivit film och därmed kan jag egentligen sätta punkt, eftersom det nämligen beskriver hela filmen. Det är en barnfilm som är gjord med stor kärlek till bokförlagan, även om den ibland tar sig friheter med berättelsen.

De flesta känner till historien om syskonen Pevensie som råkar hamna i landet Narnia, där det pågår ett krig mellan det goda lejonet Aslan och den onda Vita Häxan. De lotsas på sin väg av diverse talande djur och ser därmed till att en gammal profetia uppfylles. De fyra unga skådespelarna får godkänt, även om jag stundtals fick lite Bröderna Lejonhjärta-vibbar. Flera scener är riktigt fåniga och jag antar att det är ett dåligt betyg när stora delar av publiken skrattar hånfullt i en dramatisk scen.

Vita Häxan är ungefär lika småelak som Kader och förvandlar olydiga undersåtar till stenbumlingar, med andra inte en droppe blod så långt ögat kan nå. Och hur katten kan en liten kille som förråder sina vänner för några äckliga Turkish Delight få epitetet "den rättfärdige"?

Som sig bör är det hela relativt snyggt och påkostat, men jag börjar nog bli lite kräsen efter de senaste årens effektkapprustning. Jämförelser med filmer såsom Sagan om ringen är oundvikliga och där faller Narnia platt till marken. I flera scener är greenscreen-filmningen högst påtaglig och animationerna kändes lite väl taffliga ibland. Lejonet Aslan är någon slags skapelsegud och militär härförare på en och samma gång, vars blotta närvaro förvandlar historien till en kristen allegori.

Däremot är det lite svårt att känna vördnad för ett skabbigt kattdjur, men ändå bugar alla så fort han visar sig. Antar att det funkar på samma sätt som med Sauron, varför skulle man annars vara skraj för ett öga som bor permanent uppe i ett högt torn?

Omdöme: Tre snacksaliga bävrar