Charlies Änglar

Handling

Tre agenter skall rädda världen och sin chef Charlie.

Reines dom

Det skulle gå att sammanfatta filmen med tre ord som alla är kroppsdelar, men det behövs nog inte eftersom alla fattar vinken ändå. Någon med en minimal gnutta av kritiska sinnen har väl ett och annat att säga om filmens kvalité.

Slagsmålen är så otroligt överdrivna och wire-intensiva att både Matrix och MI2 skrattandes ramlar av stolen. Den slemmige skurken, som även av en ren slump råkar vara kampsportsexpert och förare av Formel-1, spelas av samme man som spelade George McFly. Alla män (med två undantag) framställs som tafatta, inkompetenta och lite allmänt korkade.

Med några kilo ironi i bagaget går det nästan att överleva den här rullen.

Omdöme: Två svaga linor i taket

Sofias dom

Den här filmen är irriterar mig något oerhört. I sin genre kunde den varit så bra. Den kunde ha varit rolig, cool, feministisk, späckad med häftig action… Tyvärr är den bara tramsig.

Jag skulle vilja påpeka att jag oftast inte har något emot trams. Trams kan vara riktigt, riktigt underhållande ibland. Tyvärr är Charlies änglar dåligt trams och då finns det inget som kan rädda en film. Inte ens ett ständigt frossande i Cameron Diaz urringning. (å andra sidan, vad vet jag om sådant? jag är ju jag bara tjej.)

Filmen är självklart gjord efter den vanliga mallen med de numera standardiserade klyschorna, logiska luckornan och obefintligt manus. Hjältarna (eller i detta fallet, hjältinnorna) måste skugga småskurkar, klättra över stängsel, slåss med folk i gränder, i källare, i avlägsna fyrtorn, i helikoptrar. De måste, tack vare en underlig slump precis undgå att sprängas i luften av de 65 kilo trotyl som skurkarna lömskt nog placerat ut. De måste dyka, hoppa fallskärm, klänga i en helikopters landningsställ etc etc i all oändlighet. Hela måste de dessutom ha en tokrolig dialog och slänga ’coola’ kommentarer omkring sig. Inget nytt under solen med andra ord.

Det som egentligen slår sista spiken i kistan falskheten som genomsyrar filmen

Det som egentligen slår sista spiken i kistan falskheten som genomsyrar filmen. Man tror automatiskt att den skall vara annorlunda eftersom det för en gångs skull är kvinnorna som är actionhjältarna. Det trodde jag i alla fall.

Tre minuter in i filmen blir det pinsamt uppenbart att hjältarna är kvinnliga enbart för att man fritt skall kunna exponera svepande hår, rumpor, ben, bröst och Cameron Diaz trosor. Dessutom uppför sig änglarna som 14-åriga småbrudar. Jag misstänker att åskådaren måste vara man för att kunna uppskatta sådant. Själv är jag inte ett dugg imponerad. Finns det då inte något gott att säga? Visst. Den saknar inte ett visst underhållningsvärde. Den är rolig ibland. Slagsmålen är välregisserade. Actionscenerna är rafflande. Men efteråt (samt under stora delar av filmen) är den dominerande känslan en fadd smak i munnen samt ett påtagligt illamående.

Silly me.

Och innan alla Slitz-töntar börjar gnälla kan jag ju även påpeka att orsaken till att jag är så negativ är inte för att filmen är kvinnoförnedrande. Faktiskt inte. Den är nämligen människoförnedrande.

Omdöme: Två ilskna feminister