Bourne Supremacy

Handling

Den minneslösa agenten vill vara ifred, men hans tidigare arbetsgivare tänker inte släppa honom av kroken.

Reines dom

Efter succén med Bourne Identity var det givet att Matt Damon skulle återvända som Jason Bourne, den förvirrade men ytterst effektive agenten. Efter händelserna i första filmen försöker Bourne varva mer på en strand i Goa med Marie, återigen spelad av Franka Polente. Jag antar att ett avslappnat nomadliv är enklare att genomföra om man har pengar från ett Schweiziskt bankfack och några dussin pass i ryggsäcken.

Men varken biobesökarna eller filmproducenterna klarar av mer än en kvart av strandslappandet, så vips dyker det såklart upp en lönnmördare och stör tillvaron i paradiset. Att han spelas av Karl Urban (Eomer från Sagan om ringen-filmerna) är ett klart lyft från den lagom tafatta motsvarigheten i första filmen som spelades av Clive Owen.

Med andra ord är Jason Bourne snart med i matchen igen. Sin vana trogen reser han världsvant och smidigt tvärs genom kontinenter utan minsta lilla packning. Det ser ju coolt ut, men de stackare som sitter bredvid honom på hans elfte tågbyte är nog inte lika uppskattande av hans brist på hygien eller klädbyte.

I rask takt betar Bourne av Nepal, München, Berlin, Moskva och New York. Till en början känns det lite hattigt, men något som verkligen lyfter filmen är scenerna i Berlin. Där får man äntligen lite agentkänsla när Bourne springer cirklar runt sina gamla kollegor vid World Clock på Alexanderplatz och hoppar mellan plattformarna på S-bahn.

Det känns verkligen som gänget bakom Bourne-filmerna blivit varma i kläderna, och då syftar jag inte bara på den otympliga rocken som Bourne börjat bära. Efter det öppna slutet och återanvändningen av Mobys låt Extreme Ways så känns det självklart att vi kommer få se en tredje del inom en snar framtid.

Omdöme: Fyra kikarsikten