Alone in the Dark

Handling

Edward Carnby är en utredare av det ockulta, som råkar snubbla över onda demoner som försöker ta över världen ännu en gång.

Reines dom

Vad kan man säga? Uwe Boll har gjort det igen. Det hela sägs bygga på den gamla goda spelserien från Infogrames, som var ganska nyskapande under tidigt nittiotal med referenser till Cthulhu och annat gosigt. Men om du frågar mig så är det endast huvudpersonens namn som kvarstår, för detta är en rutten film som inte bör kasta smuts på spelens goda namn. Den har till och med lyckats få en hedrande plats 26 på IMDBs lista över de 100 sämsta filmerna som gjorts. Inte illa med tanke på den mördande konkurrensen.

Ungefär här spårade det ur när vi satt och grät av skratt

Eländet inleds med en läspande röst som berättar halva handlingen, men det hjälper inte eftersom allt är så uselt genomfört att man ändå inte fattar något. Redan innan första kvarten har passerat har man sett huvudpersonen ha värsta matrix-fighten med en osårbar skurk efter en lam biljakt med två taxibilar. Ungefär här spårade det ur när vi satt och grät av skratt över hur kass filmen var.

Christian Slater är alltså Edward Carnby, en trist blandning av Fox Mulder och Indiana Jones som dessutom råkar vara expert på kampsport, en fena på arkeologi och dessutom kan allt om okända monster. Han går runt och försöker vara nån sorts film noir-deckare med töntiga voice-overs, vilket Slaters röst definitivt inte passar till.

Som sidekick har han Tara Reid i en klassisk våproll, som plötsligt förvandlas från mesig arkeolog till Rambo med maskingevär på två röda sekunder. Stackaren har ett knappt dussin repliker och så fort hon öppnar munnen förstår man varför.

Det hela toppas med bakgrundsmusik som växlar snabbt från Nightwish till Youssou N’Dour, vilket är ungefär lika passande som det låter.

Det är inte Plan 9 From Outer Space, men farligt nära.

Omdöme: En mystisk artefakt med blekt sken