Collateral

Handling

En taxichaufför tas som gisslan av en yrkesmördare och tvingas köra denne från offer till offer.

Reines dom

Som alla andra filmer med Tom Cruise var även den här ganska hypad vid släppet. Detta är nog den enda film jag sett där Cruise inte bara är Cruise utan faktiskt utför en smula skådespeleri. Cruise har tagit några kliv bort från Maverickrollen och övertygar som yrkesmördaren Vincent med gråsprängt hår. Vincent är en tvättäkta sociopat som har klara problem med att förstå andra människors känslor, till den grad att han faktiskt inte bryr sig särskilt mycket.

Jamie Foxx som taxichauffören Max är hans totala motsats. Jamie är en empatisk drömmare som ser mycket elände varje dag i sitt jobb, men håller ändå humöret uppe och är trevlig mot sina kunder. Han är lyckligtvis ingen jobbig sidekick utan en självständig motpart till Vincent, som ifrågasätter dennes beteende. Allt eftersom filmen fortlöper förändras de båda männen och tar upp influenser från varandra.

Ett riktigt bra soundtrack som lägger en passande ljudmatta över de svepande höghusbilderna

Filmen är tät, episk, vacker och inte så lite påminnande om regissörens tidigare mästerverk Heat. I båda filmerna spelar Los Angeles en viktig del och många scener består mest av stadens upplysta silhuett. Men bilden av LA känns stundtals ansträngd, eftersom de kör runt bland skyskrapor i två timmar medan verklighetens stad har en liten klick av höghus som är koncentrerade till relativt lilla Downtown.

Större delen av filmen är tagen i högupplöst format, vilket medför ett klarare foto än de flesta andra lyckas med. Till det kommer ett riktigt bra soundtrack som lägger en passande ljudmatta över de svepande höghusbilderna, med allt från Bachs gamla Air till Vangelis suggestiva Moxicalåt ur 1492-soundtracket.

Liksom Heat bygger storyn på samspelet mellan personer och mycket dialog hinner uttalas, utan att för den delen ha en så utpräglad roll som i Tarantinos filmer. Jag har hört synpunkter om att att det våld som förekommer är alldeles för överdrivet och inte hör hemma, men jag tycker snarare tvärtom. Det plötsliga våldets intensitet tillför skärpa till filmens helhet och belyser Vincents bortkoppling från verkligheten.

Tempot växlar flera gånger under filmen. Min favoritscen involverar en varg som stirrar på huvudrollsinnehavarna under några sekunder, varpå de kör vidare. Så enkelt men ändå så känslosamt genomförd, trots att det är en scen som säkert lät fånig i manuset. Även om de kör omkring i en av världens största städer med över dussintalet miljoner invånare känns det ofta om om det bara är Tom och Jamie i hela staden, en alienering som är lätt att känna i en så stor stad. Regissören Michael Mann har lagt ner imponerande mycket arbete på att fånga alla dessa känslor och paketera dem i filmformat, vilket märks på resultatet.

Det är tyvärr också en film som är lätt att förstöra för biomarodörer, så även i mitt fall. Där vi satt parkerade i Filmstaden Sergels största salong omgavs vi av blippande mobiltelefoner, som jag gärna hade lejt Vincent att ta hand om.

Omdöme: Fyra städer i neon

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar