X-Files 2

Handling

Mulder och Scully är tillbaka.

Reines dom

För tio år sedan såg jag den första XFiles-filmen på premiärdagen. Det var nästan religiös stämning i salongen och folk applåderade första gången som både Mulder och Cancer Man visade sig. Ett decennium senare blåser andra vindar. Att det skulle komma en uppföljare på nittiotalets banbrytande serie sågs mest som intressant kuriosa och tyvärr lär inte den här filmen väcka liv i arkiv kryss.

På den gamla goda tiden handlade X-Files om konspirationsteorier, aliens och ouppklarade fall. Man byggde upp en rik mytologi som var så invecklad att inte ens vi fanatiker hängde med i svängarna alla gånger. Första filmen körde på i samma hjulspår men av någon anledning har man valt en annan väg till uppföljaren och resultatet är katastrofalt.

Handlingen har reducerats till ett vanligt seriemördarfall och om det inte hade varit för Mulder och Scully kunde det lika gärna varit ett långt avsnitt av generisk Wallander. Dessutom har man lagt in ett långt och irrelevant sidospår som mest påminner om Cityakuten. Hallå Carter, nån hemma?

Det enda vi får är små nickningar till fansen som foto av Samantha, en näve solrosfrön och så den gamla slitna UFO-affischen med filmens tagline. Om du inte förstår de tre detaljerna jag nämner så lär du inte heller sakna dem, det är över på två sekunder.

David Duchovny och Gillian Anderson ser oförskämt unga och pigga ut, och kemin mellan dem båda är det enda som funkar i filmen. Gamle Skinner är med på ett hörn och vi ser även Amanda Peet och Leoben från Battlestar Galactica i biroller.

Hur katten lyckas man ta en handling som utvecklats i nio säsonger och totalt plöja ner den i gyttjan? På de tio år som gått sen senaste rullen borde Chris Carter kunnat hitta en miljard bättre upplägg än det här fiaskot. Jag hoppas att Duchovny håller sig till Californication i fortsättningen och låter arkivet vila i frid istället för att vanhelga dess minne.

Omdöme: Två skäggiga agenthakor