Rambo

Handling

Ett gäng missionärer tas tillfånga i Burmas djungel och det är upp till Rambo att rädda dagen.

Reines dom

Filmen som en gång hade namnet John Rambo heter numera kort och gott Rambo, men det är ändå nummer fyra i serien om den minst sagt labile Vietnamveteranen med rejäla ärr på bröstkorgen. Rollfiguren Rambo är mer som en institution dessa dagar. Hur många actionhjältar har en egen kniv uppkallad efter sig? Hört talas om Rocky-sneakers eller Terminator-brillor? Nej, tänkte väl det. Men en Rambo-kniv med kompass och fiskelina i handtaget låg högt på tomtelistan hos åttiotalets tonåringar.

Av nostalgiska skäl är det inte helt utan välbehag man ännu en gång hör Rambo grymta ute i djungeln med den välkända signaturmelodin i bakgrunden. Sorgligt nog tar välbehaget stopp redan där.

Jag såg en intervju där Stallone mässade om hur filmen är ett steg i kampen mot våld och visar att krig är fel. Vackra ord, men jag tror att Mammon är mer involverad än några duvor med kvistar i näbben. Rambo lyckas trots allt här ha ihjäl 236 personer (enligt den alltid lika stabila källan Internet), jämfört med ett enda dödsoffer i första filmen. Där räckte det med en kastad sten för Rambo, men nu i fyran är det snudd på atombomber som detonerar hejvilt i djungeln. Men å andra sidan, är man både regissör, manusförfattare och titelrollsinnehavare som Stallone är det inte så konstigt att man pratar gott om sin skapelse.

Dessutom saknar jag den snustorre översten Trautman, Rambovärldens svar på Obi-Wan

Efter föregångarnas äventyr i USA, Vietnam och Afghanistan är det dags för Rambo att ta sig an Burma. Till skillnad från de tre föregångarna är det här inte baserat på en bok av David Morrell och storyn är inte heller den bästa. Dessutom är det en av de mest slafsiga slaktarfilmer jag någonsin sett, och jag har ändå sett mycket skräprullar i mina dagar. Bifigurerna är de vanliga stereotyperna vilket inte gör saken bättre. Dessutom saknar jag den snustorre översten Trautman, Rambovärldens svar på Obi-Wan.

Burma framställs inte från sin vackraste sida. Några missionärer åker dit för att hjälpa Karenfolket, vars konflikt med Burma har pågått i över 60 år. Det hade varit bra om filmen hade tagit upp lite mer kring konflikten, men då antar jag att producenterna skulle ha klagat på att Rambo inte hann döda tillräckligt många.

Sista halvtimmen är bara ren slakt och totalt meningslös, men slutet är en nick tillbaka till öppningsscenerna av First Blood och knyter ihop 26 år av Rambosaga för de troende. Tyvärr verkar det vara en femte Rambo på gång som säkert kommer att förstöra allting.

Omdöme: Två landminor