Pearl Harbor

Handling

Ett gäng japaner bombar en amerikansk flottbas vilket leder till bestörtning bland de rättrådiga amerikanerna.

Reines dom

Så var det dags att dubbeldissa sommarens amerikanska epos, den traditionella filmen som har premiär på den heliga dagen 4th of July. Om man gör en film om historiska skeden kan man oftast inte bygga spänningen på detta utan måste hitta på något annat. Här är det en fiktiv kärlekshistoria, precis som i Titanic. Filmen är tre timmar lång: först en timmes kärlekshistoria, sedan en timme med datoranimerade flygattacker och så en avslutande timme som känns väldigt seg och överflödig. Det är som att lägga till en timme i Titanic med människor som sitter i livbåtar och huttrar.

Ben Affleck ska föreställa den heroiske hjälten, vars främsta och ständigt upprepade replik var ”just get me a plane”. Och mycket riktigt, så fort han satte sig i ett attackflygplan dog fienderna som flugor av bara fartvinden. Så fort hans bäste vän Danny, spelad av Josh Hartnett, visade sig så suckades det djupt från publiken. Det faktum att Dan Aykroyd är med bidrar ytterligare till kalkonstämpeln.

Varje scen är fylld av overkligt vackra människor och så fort de yttrar en stavelse så fylls rummet med översentimental musik av Hans Zimmer. Bortsett från filmens comic relief, en stackars pilot med vissa talsvårigheter som får bidra med lyteskomik, så är alla perfekta medborgare stöpta i den amerikanska tennformen.

Man anstränger sig för att framställa japanerna som en historisk kraft för att inte bygga upp negativa känslor. Japanerna verkar lika opersonliga och oundvikliga som isberget i Titanic, men när bombningen börjar så är man tillbaka i de gamla vanliga fotspåren och återspeglar hela skedet ur amerikanska ögon. När japanerna börjar bombningen på morgonen den 7 december 1941 utbrister Danny förtvivlat ”I think World War II just started!”. Jag undrar om britterna håller med honom.

Vad händer när tusentals människor ligger och plaskar i vattnet med en amerikansk flagga i bakgrunden? Jo, en söt hund dyker upp från ingenstans och klarar sig utan en skråma.

Även själva biosalongen var en påfrestande upplevelse. På min högra sida hade jag min härdade dubbeldissarkollega, som satt och hånskrattade åt de mest dramatiska scenerna. På min vänstra sida hade jag tre unga flickor som fällde stora tårar och snyftade ljudligt över samma scener.

När japanerna såg att överraskningsmomentet lyckades sände de tydligen meddelandet ”Tora! Tora! Tora!” (tora betyder tiger) till högkvarteret, kodfrasen för lyckat angrepp. Efter att ha sett filmen sände jag ut meddelandet ”Boring. Boring. Boring”.

Omdöme: Två datorrenderade bomber

Sofias dom

Pearl Harbor är en ytterst pretentiös film som försöker vara många saker. Den misslyckas med det mesta. I en sak övertygar den dock. Den lyckas nämligen bevisa att det är möjligt att använda sig av skickliga, karismatiska skådespelare, konstfulla kameravinklar, högteknologiska specialeffekter och succe-regissörer, vara uppbackad av en stor mäktig studio samt ha en smått obscen budget och ändå göra en simpel B-film. Tragiskt nog är ju detta redan bevisat av otaliga monsterspektakel med hemadress Hollywood. Därför slutsatsen att PH är en helt onödig film.

Den första timmens kärlekshistoria är så klumpigt berättad och så fylld av klicheer att den måste lämna varje hjärta oberört. Och här skall ni få höra min egen teori om varför. Det var nämligen så att några chefer i en stor filmstudio såg ”Titanic” lägga världen för sina fötter och världens pengar i J Camerons fickor. Därför bestämde de sig för att skapa sig ett eget Historiskt Epos. Minsta småbarn vet att Historiska Epos innehåller en Gripande Storslagen Kärlekshistoria. Sålunda tog filmstudiodirektörerna fram sin kokbok, slog upp Gripande, Storslagen Kärlekshistoria och klämde in alla ingredienser som skall finnas i en sådan i filmen.

Affleck är neandertalare och Beckinsale veligt våp

Naturligtvis blir den alltför konstruerad. Jag gillar verkligen både Kate Beckinsale och Ben Affleck. De är duktiga men här kämpar de förgäves mot det osannolika, tramsiga scenariot och en häpnadsväckande enfaldig dialog. Enbart klicheer skapar ingen filmhjälte och de två unga älskande är träaktiga. Affleck är neandertalare och Beckinsale veligt våp. Redan efter 10 minuter har man tröttnat på det omåttliga användandet av slowmotion-scener och ”dramatiska” poseringar. Tyvärr måste man genomlida nästan en timme till av samma sörja innan de väl får tummen ur och börjar fälla snyggt datoranimerade bomber över Pearl Harbor. Den enda karaktär som lyckas visa några känslor överhuvudtaget är Hjälten Afflecks Best Buddy som spelas uttrycksfullt av Josh Hartnett.

Själva bombanfallet får mycket stort utrymme i filmen. Om man inte har något som helst intresse av Andra Världskriget är det säkert inte särskilt upphetsande att se nästan flera minuters långa sekvenser av flygplan som flyger, bomber som fälls och hangarfartyg som exploderar. Egentligen är det en ganska undermålig krigsskildring jämfört med ”Saving Private Ryan”s 20 första minuter. Allt är väldigt kliniskt och familjeanpassat. Men för första gången på länge slutar jag titta på klockan och följer vad som händer på duken. Imponerande uppvisning av ett flyganfall helt enkelt.

Sista timmen vill jag inte ens befatta mig med. Den är äckligt pompös, krigsglorifierande, motbjudande patriotistisk och elitistisk. Man ömsom skrattar åt den självgode Presidenten, ömsom vrider sig åt hur pinsamma handlingen.

Om ni fortfarande inte fattar vad jag försöker säga kan jag sammanfatta det. PH är en idiotisk, ihålig film. Den är en ren förolämpning mot filmpublikens intelligens.

Omdöme: 1 karaktär med orden DEAD MEAT tatuerat i pannan