Avatar

Handling

En marinsoldat skickas till planeten Pandora på uppdrag, men tvingas snart att ifrågasätta sin lojalitet.

Reines dom

Efter en lång frånvaro slår James Cameron tillbaka med full kraft. Hypen har varit enorm kring hans senaste projekt och det har frossats i skvaller kring den nya filmteknik som demonregissören utvecklat under många års tid för att kunna filma sitt drömprojekt.

Nu är den här och första intrycket är att det hela är kusligt likt Pocahontas. Krydda med lite smurfmålning a la Braveheart och historien från Dansar med vargar, och voila – allt som återstår är en rad skickliga datoreffekter. En alternativ titel skulle kunna vara ”Dansar med smurfar” eller ”Pocahontas in space”. Dessutom finns det ett storslaget tal som mest påminner om Rockys pinsamma uttalanden i Rocky 4.

Men totalt sett är det svårt att skriva något elakt om filmen, eftersom den ändå är ganska imponerande ur ett tekniskt perspektiv. Skådespelarna är trovärdiga trots att deras avatarer är tre meter långa utomjordingar. Sigourney Weaver är tillbaka i Camerons regi för första gången sedan Aliens och verkar trivas bra. Det jag gillar bäst är djungeln som Na’vi-folket bor i. Den känns mycket trovärdig tack vare 3D-effekterna och ändå totalt främmande på samma gång tack vare dess främmande fauna, vilket är en fascinerande bedrift.

Det kanske inte riktigt blev det odödliga mästerverk som många hade hoppats på, men det är ändå en oerhörd prestation inom filmteknik och med största sannolikhet startskottet till en lång våg av 3D-film på bio. Men varför återvinner man inte glasögonen efteråt? Ett onödigt slöseri.

Omdöme: Fyra smurfar

Kommentarer inaktiverade.