Artificial Intelligence

Handling

En konstgjord pojke som får känslor kastas ut i världen.

Reines dom

Efter 20 år blev äntligen Stanley Kubricks film verklighet. När han gick bort för två år sedan tog Steven Spielberg över projektet med varsam hand.

Filmen i sig är dock inget märkvärdigt. Haley Joel Osment är trovärdig som cyberkille, Jude Law skuttar runt som android-gigolo och en mekanisk björn står för hjältedåden. Sött och gulligt i bästa/värsta Spielbergstil. En liten detalj som man hakar upp sig på, även om jag antar att man är tvungen att vänja sig, är att World Trade Center visas gång på gång trots att handlingen utspelas i framtiden. En biobesökare bredvid mig sade högt, "det här är ju beviset för att de kommer att bygga upp tornen igen".

Dessutom kan man väl be Osment att visa upp mer än ett enda ansiktsuttryck i film efter film? Killen är duktig, men om han fortsätter i den här stilen blir det billigare att hyra in en vaxdocka från Madame Tussauds i fortsättningen. Slutet är inte så gripande som det skulle kunna vara, då intrigen trasslar in sig i sig själv och befinner sig farligt nära självparodi gång på gång.

En på det hela taget intressant film. Dock kvarstår Philip K Dicks 30 år gamla fråga: Drömmer androider om elektroniska får?

Omdöme: Tre hjältemodiga robotbjörnar

Sofias dom

AIs största problem är att den är alldels för lång. Den har egentligen många förutsättningar för att bli en bra film. Kameraarbetet är genomtänkt, storyn är fascinerande och skådespelarna övertygar. Dessutom lyckas Spielberg till stora delar avhålla sig från sitt sedvanliga frossande i överdriven sentimentalitet (förutom slutet). Kubicks ande vilar starkt över projektet och det har nog dämpat många Spielbergska attribut. Något vi alla är tacksamma över.

(Nej, jag tycker inte om Spielberg. Ifall ni missade det.)

Bitvis är den fruktansvärt långsam och tråkig

Men, som sagt, bitvis är den fruktansvärt långsam och tråkig. Man hade lätt kunnat kapa 30 minuter utan att behöva offra en enda detalj i handlingen. Framförallt är Haley Joel Osments sorgsna ansikte löjligt överexponerat. I slutändan känns filmen framförallt ofokuserad. Något som gör att alla intressanta frågor som den kunde ha väckt glöms bort eftersom man stora delar av tiden sitter och önskar att något, vad som helst, skall hända.

Omdöme: 2 androider på gränsen till nervsammanbrott