Arn

Handling

En svensk munk pussar på fel flicka och skickas till Jerusalem för att leka med svärd.

Reines dom

Inte helt oväntat har Guillous Arn-figur dykt upp på vita duken. Under 2007 var mediahajpen total och enorma mängder pengar plöjdes ner i vad som påstods skulle bli årets storfilm. Många nappade på betet och filmen verkar gå riktigt hyfsat på biograferna. Synd bara att själva resultatet blev mindre lyckat.

Ofta gäspar man högt trots att folk får svärd i sig oftare än man hinner nicka till

För att vara en svensk produktion är det relativt påkostat och hyfsade skådespelarprestationer, men ofta kommer det farligt nära lågvattenmärken som Snapphanar och andra ökända svenska historielektioner. Replikerna levereras som om de lästes högt från manus och ofta gäspar man högt trots att folk får svärd i sig oftare än man hinner nicka till. Scenerna runt Jerusalem är välgjorda trots att de är inspelade i Marocko, men får alldeles för liten speltid.

Grovt sett är rullen uppdelad i tre delar. Först får vi följa lille Arn som har det lite tungt men leker friskt med träsvärdet. Sedan är det kärlekshistorien som ligger till grund för exilen till Jerusalem, vilket är den tredje och kortaste delen.

Trots att filmen är så ofantligt lång och utdragen känns det aldrig trovärdigt att den lille pojken går från oskyldig pyssling till oövervinnerlig svärdskämpe. I Jerusalem känns det som om han skulle kunna besegra Saladins armé på egen hand bara för att han kommer från Västergötland, vilket är störtlöjligt men föga oväntat med de överdrivna och tämligen nationalromantiska Hamiltonböckerna i färskt minne.

Omdöme: Två träsvärd