Apornas Planet

Handling

En astronaut hamnar på en planet där aporna styr och människorna är slavar.

Reines dom

När jag fick höra att klassikern från 1968 skulle göras om med Tim Burton som regissör såg jag framför mig gotiska apor i Batman-spandex som går runt och säger ”Gaak gaak”.

Burton har givetvis ändrat en hel del i storyn. Den flirtar hejdlöst med originalet med parafraserande repliker såsom ”Take your stinking hands off me, you damn dirty human”, men sanningen är att det hanteras på ett hyfsat bra sätt. Givetvis skulle Charlton Heston ha en cameoroll och göra någon anspelning. Hans sista ord som apa i den här filmen blev exakt samma som hans sista i originalfilmen: ”Damn them all to hell!”. Även Linda Harrison var med på ett hörn, dock inte som apa. Givetvis var det en plottwist på slutet även i denna remake, men inte lika välsmakande den som i originalet.

Ännu bättre passade Marky Mark Wahlberg i rollen som apa utan apdräkt

Som alltid i Burtons filmer var det hela ändå snyggt presenterat. Dessutom var maskerna välgjorda, så det var definitivt apornas show. Tim Roth var så ond som bara han kan vara, Helena Bonham Carter passade bra som empatisk apa men ännu bättre passade Marky Mark Wahlberg i rollen som apa utan apdräkt.

Egentligen borde den här rullen få sämre betyg, men jag gillar ändå Tim Burton och originalfilmen.

Omdöme: Tre sniffande apor

Sofias dom

Well. Jag gillar knäppa science fictionfilmer. Och Tim Burton. Därför hade jag ganska höga förväntningar inför nyinspelningen av Apornas Planet. Det kändes högst osannolikt att jag skulle kunna göra något annat än att tycka om den.

Jag hade fel. Å andra sidan. Jag tycker inte heller särskilt illa om den. Jag är bara likgiltig.

Det medges, Burton är en lysande stilist. Han är extremt skicklig att skapa stämning med hjälp av smakfulla kostymer och miljöer samt suggestiv musik. Oftast lyckas han så bra att det döljer att han inte är världens bästa historieberättare.

Dialogen når i och för sig inte Pearl Harbors nivåer

Men när manuset är så tunt och ytligt som Apornas Planet är kan inte ens han dölja sina kortkommanden. Dialogen når i och för sig inte Pearl Harbors nivåer men ändå. Den är inte bra. Och skådespelarna som är människor är inte så värst imponerande de heller.

Intressant nog är det aporna som har mest personlighet. Tim Roth ruskigt ond och porträtteras ständigt snett ovanifrån så att de överdimensionerade ögonbrynen (eller apors motsvarighet till dessa) skall komma till sin fulla rätt. Och Helena Bonham Carter kan som vanligt inte göra någonting fel.

Men ändå. Nej, det var inte så värst bra. Filmen hade dock ett försonande ingen tanke bakom hela historien men den hymlar i alla fall inte med det (till skillnad från den förfärliga, pretentiösa Pearl Harbor). Tyvärr lyckas inte Burton ge oss en tillräckligt trollbindande upplevelse för att man skall kunna bortse från att det faktiskt inte finns någon större plan bakom hans historia den här gången heller.

Omdöme: 2 deus ex mashina in absurdum