Alien vs Predator 2

Ännu en gång brakar dreggelmonstren ihop med rymdrastafarigänget och den här gången blir en liten småstad plats för sammandrabbningen.

Reines dom

Den första AvP-rullen fyllde sitt syfte genom att ge publiken precis vad man ville ha: Predator mot aliens med några människor som kanonmat i mitten. I denna uppföljare tar man ut svängarna ordentligt. Det var oundvikligt att aliens förr eller senare skulle hamna mitt i vårt samhälle, även om visa makter förhindrat manusförfattarna från detta i tjugo års tid. Det funkar förstås inte helt bra.

Redan första kvarten får vi av någon knäpp anledning se predators hemvärld. Hela vitsen är ju att de ska vara lite lagom mystiska och outgrundliga bakom sina coola hjälmar.

Därmed river man hål i hela alienmytologin

Som grädde på moset kommer den förfärliga ”predalien” som fick avsluta ettan, en styggelse som är någon sorts blandning av predator och alien med förmågan att plantera ägg direkt i magen på folk. Därmed river man hål i hela alienmytologin och ser till att förgöra den här filmen bortom all räddning.

Det finns en bihandling också om ett pizzabud med kärlekstrubbel som jag helst undviker att tänka på eftersom den är så pinsamt banal. Den lilla staden är proppfull med stereotyper på ett sätt som för tankarna till Eight Legged Freaks.

Slutet är en liten flört med alienmytologin då en viss Yutani dyker upp för första gången. Scenen förklarar vad som kan vara ursprunget till det ökända bolaget Weyland-Yutani, vilket åtminstone ger filmen någon sorts existensberättigande.

Med handen på hjärtat borde jag kanske inte vara så grinig mot den här filmen. Det är trots allt alien mot predator och vissa regniga dagar är det allt man kan önska sig.

Omdöme: Två pizzabud