Alien vs Predator 2

Ännu en gång brakar dreggelmonstren ihop med rymdrastafarigänget och den här gången blir en liten småstad plats för sammandrabbningen.

Reines dom

Den första AvP-rullen fyllde sitt syfte. Den gav publiken precis vad man ville ha: Predator mot aliens och en aliendrottning med lite människor som kanonmat i mitten. Den här gången tar de verkligen ut svängarna ordentligt. Det var oundvikligt att aliens förr eller senare skulle hamna mitt i vårt samhälle, även om visa makter förhindrat manusförfattarna från detta i tjugo års tid. Det funkar förstås inte helt bra.

Redan första kvarten får vi av någon knäpp anledning se predators hemvärld. Huh? Hela vitsen är ju att de ska vara lite lagom mystiska och outgrundliga bakom sina coola hjälmar.

Därmed river man hål i hela alienmytologin

Som grädde på moset kommer den förfärliga predalien som fick avsluta ettan, en styggelse som är någon sorts blandning av predator och alien med förmågan att plantera ägg direkt i magen på folk. Därmed river man hål i hela alienmytologin och ser till att förgöra den här filmen bortom all räddning.

Det finns en bihandling också om ett pizzabud med kärlekstrubbel som jag helst undviker att tänka på eftersom den är så pinsamt banal. Den lilla staden är proppfull med stereotyper på ett sätt som för tankarna till Eight Legged Freaks.

Slutet är en liten flört med alienmytologin då en viss Yutani dyker upp för första gången. Scenen förklarar vad som kan vara ursprunget till det ökända bolaget Weyland-Yutani, vilket åtminstone ger filmen någon sorts existensberättigande.

Med handen på hjärtat borde jag kanske inte vara så grinig mot den här filmen. Det är trots allt alien mot predator och vissa regniga dagar är det allt man kan önska sig. Jag vet att många påstår att tvåan är bättre än ettan, men de har fel. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men något gjorde att den här uppföljaren inte kändes intressant. Kanske var det för att romantiken från ettan inte längre finns kvar.

Omdöme: Två pizzabud