X-Men

Handling

En snubbe med röd hink på huvudet vill ta över världen.

Reines dom

Trots att jag såg den här filmen under värsta tänkbara förutsättningar så tyckte jag att filmskaparna hade lyckats ganska bra. Jag hade väntat mig det värsta. Face it, kostymdesigners och concept art-gänget borde bäva inför att filmatisera en tecknad serie där hjältarna är överdimensionerade kroppsbyggare i färgglada tajta spandexkostymer och hjältinnorna är mer oproportioneliga än Lara Croft samt bär ännu tajtare färgglada kostymer. För att inte tala om deras medfödda krafter som manifesterar sig i tonåren: avfyra optiska strålar med ögonen, flytta prylar med tanken och den oerhört användbara kraften att ha en lång tunga.

Till råga på allt skulle denna soppa anpassas för att passa tonårspubliken som är kräsnare än en magsjuk fakir, vilket utmynnade i tajta läderdräkter och massor av one-liners. Dock tycker jag att Bryan Singer har gjort ett bra jobb av ett uppdrag som kunde ha platsat i kategorin Mission Impossible. Och så var det ju förstås biosalongen, mer om den senare.

En snubbe med en röd hink på huvudet vill ta över världen

Handlingen är förstås så avancerad som man kan vänta sig. Magneto, en snubbe med en röd hink på huvudet vill ta över världen. Till sin hjälp har han ett gäng av mer eller mindre inkompetenta underhuggare. Det enda som står i Magnetos väg är hans gamle vän och sedermera ärkefiende Charles Xavier och dennes elever, även kända som mutantgruppen X-Men.

X-Men är sedan lång tid tillbaka en av de största serietidningarna i USA, vilket har resulterat i en mängd avynglingar, så kallade X-titlar, om andra relaterade mutantkonstellationer. Till filmen har man valt friskt bland de hundratals mutanter som dyker upp i serierna, för att till sist landa på en utvald dussinskara. Det var säkert en svår övervägning mellan publikfavoriter och realistiskt genomförbara krafter. Dock har man lyckats få med en irriterande detalj som nästan alltid finns i Marvelseriernas strider: Trots att X-Men och deras polare har otroligt kraftfulla och fördelaktiga krafter lyckas de alltid med att välja fel motståndare och få stryk. Vem skulle egentligen ha en chans mot exempelvis Jean Grey, en viljestark kvinna som behärskar både telepati och telekinesi?

Men hur var det nu med bion? jag råkade se X-Men i en småskum biograf på Canal Street i New Orleans. När biljetten bara kostade fem dollar borde man ha anat oråd. Snart kom fler ledtrådar till att detta var bion som Gud glömde: Vi släpptes in i salongen samtidigt som eftertexterna från den tidigare visningen började visas. Skorna fastnade ständigt i den klibbiga heltäckningsmattan. Fåtöljerna var nedsuttna och mörka av gamla svettfläckar. Längst fram i salongen fanns ett litet bås som fungerade som toalett. Och så vidare.

Omdöme: Tre lustiga typer i tajta läderdräkter

Sofias dom

Jaaaa! Det här diggar vi skarpt.

Egentligen borde det vara ett sk omöjligt uppdrag. Att göra en spelfilm av en superhjälteserietidning. Det funkar helt enkelt inte. Handlingen brukar vara hopplös, skådespelarna kassa och filmen oengagerande. Varför funkar då helt plötsligt konceptet i X-men? Eftersom jag inte vet särskilt mycket om film lämnar jag över analysen till mer kunniga (alt. självgoda) kritiker.

Istället tänker jag berätta vad jag gillar med den.

Jag gillar att två så skickliga skådespelare som Patrick Stewart och Ian McKellen fått göra de viktigaste rollerna. De är så bra att man verkligen tror på den i grunden absurda iden att människor kan muteras på så extremt praktiska sätt som våra hjältar nu gjort.

Jag gillar det mörka stråket som går igenom filmen och att den inte glatt konstaterar att svart är svart och vitt är vitt. Ok, Xavier är tämligen vit men hans ärkefiende är inte bara meningslöst och tjurskalligt superond. Han är en rätt briljant människa med ett tragiskt levnadsöde som vände sig mot samhället, inte maniskt hånskrattande ”I vill crrrush them all bwahaha!!” utan snarare som en sista desperat åtgärd. En som inte orkar kämpa mer.

De bästa filmskurkarna är alltid komplexa människor. (Sofias filmevangelium 2:16)

Jag gillar att filmen är spännande trots att den använder sig av de vanliga attributen och inte är så värst överraskande egentligen.

Jajaja. Okej då. Jag gillar dräkterna. De är ju halva poängen med att göra en superhjältefilm. De är snygga och nästan inte kitchiga alls. Möjligtvis är elakingen Magnetos röda hjälm inte tillräckligt cool för att bäras av en framtida världsdiktator. Men men… Bother. Man kan inte få allt.

Förresten förstår jag inte varför allt förhandssnack handlade om Wolverine. När man såg filmen blev det ju uppenbart för envar att det är Cyklops som är snyggast. Folk har ingen smak.

I övrigt vill jag endast säga: Manetmannen. Bara ideen är värd DDK’s (dubbeldissarklubben that is) Stora Pris För Sjukaste Ide. Yeah.

Omdöme: 4 stealt-helikopter-undervattengående-sportbilar (kompletta med katapultstolar och champagnekylare)

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar