Watchmen

Handling

I ett alternativt åttiotal springer maskerade vigilantes runt på gatorna, men det är inte helt utan blodspillan.

Reines dom

Om du har befunnit dig på månen de senaste decennierna så kan jag nämna att Watchmen är en serie av Alan Moore, mästaren som även gav oss V for Vendetta. Dessa två räknas tillsammans med Frank Millers Dark knight returns och Neil Gaimans Sandman till de verk där man för första gången på allvar förde seriemediumet från lättsmält serietidning för barn till grafisk novell för vuxna.

Året var 1987 då jag första gången jag kom i kontakt med serien. I Sverige gavs den ut som serietidning uppdelad i tolv nummer. Jag var inte så gammal och fastnade aldrig riktigt för den. Men med tiden var jag inte den ende som började inse storheten och numera finns Watchmen med på Times lista över de 100 bästa engelskspråkiga romanerna. Inte illa av en tecknad serie.

Zack Snyder har lyckats otroligt bra med filmatiseringen som inte ens giganterna Terry Gilliam och Darren Aronofsky vågade ta sig an. Inledningstexterna är riktigt bra och guidar oss snabbt in i den omfattande bakgrundshistorien. Det tar inte många minuter innan man helt köper konceptet med kostymklädda hjältar i vår vardag. Vissa delar är fantastisk filmkomst och man slutar andas vid flera tillfällen. Visst märks det att de använt serien som storyboard, eftersom flertalet scener är stulna/lånade direkt ifrån Dave Gibbons teckningar.

Handlingen utspelas i ett slags ”Noir York city” som är fjärran från det Manhattan man ser i Sex and the city. Nixon har blivit omvald för femtioelfte gången och världen står på randen till kärnvapenkrig. Den smått psykopatiske Rorschach är berättelserösten med trenchcoat som följer oss längs gatorna i bästa film noir-stil, men där Bogart pratar om vänskap och Deckard om sushi så handlar Rorschachs ord om vedergällning, prostitution och floder av blod.

Historiens huvudperson är en störd kvinnohatare med wettextrasa runt huvudet

För att vara en superhjältefilm så är det bara en som faktiskt har några övermänskliga krafter, resten är bara dysfunktionella människor i färgglada kostymer. Till skillnad från de flesta hjältar är de befriande mänskliga i sina fel och brister. Historiens huvudperson, om det finns någon sådan, är en störd kvinnohatare med wettextrasa runt huvudet som leker Dirty Harry. Märkligt nog finns det inte plats för några superskurkar i Moores dystopi, men jag antar att alla knäppisarna i persongalleriet räcker mer än väl.

Berättelsen är proppfull av små filosofiska funderingar och frågeställningar, inte minst titelanspelande undringen om vem som vaktar väktarna. Det känns dock att historien är avkortad och som helhet tappar den märkbart tempo mot slutet.

Soundtracket går inte heller av för hackor. Dylans All along the watchtower (även om jag numera tycker att Bear McCrearys version är bättre), två kompositioner från Koyaanisqatsi av Philip Glass och Mozarts Requiem används på helt rätt ställen och det är nästan att en cynisk dubbeldissare börjar gråta av lycka i biosalongen. Leonard Cohens Hallelujah används dock på ett sätt som bara känns löjligt.

Jan Gradvall beskrev Watchmen som vår tids Bladerunner men så långt kan jag inte sträcka mig i superlativen. Bladerunner skapade mängder av diskussioner tack vare den komplexa handlingen och de medvetet utelämnade svaren på många frågor som berättelsen skapade. Vad gäller innehållet i Watchmen har man hunnit diskutera det flitigt under två decennier, så det finns inte längre samma utrymme där för något sådant efter filmen.

Till syvende och sist så handlar det ju faktiskt om trasiga individer som springer runt i färgglada långkalsonger och sådant är svårt att ta på allvar. Men på det hela taget är det ändå en klassisk filmupplevelse och en av de bästa seriefilmatiseringarna någonsin.

Omdöme: Fem slängkappor

Kommentarer

Senaste

Kategorier

Årgångar