Watchmen

Handling

I ett alternativt åttiotal springer maskerade vigilantes runt på gatorna, men det är inte helt utan blodspillan.

Reines dom

Watchmen är en klassisk serie av Alan Moore, mästaren som även gav oss V for Vendetta. Zack Snyder har lyckats oväntat bra med filmatiseringen som inte ens giganterna Terry Gilliam och Darren Aronofsky vågade ta sig an.

Inledningstexterna bjuder på fin filmkonst och guidar oss snabbt in i den omfattande bakgrundshistorien. Det tar inte många minuter innan man helt köper konceptet med kostymklädda hjältar i vår vardag. Visst märks det att de använt serien som storyboard, eftersom flertalet scener är lånade direkt ifrån Dave Gibbons teckningar.

Handlingen utspelas i ett New York som är fjärran från det Manhattan man ser i Sex and the city. I denna fiktiva tid har Nixon blivit omvald för femtioelfte gången och världen står på randen till kärnvapenkrig. Den smått psykopatiske Rorschach utgör berättelserösten med trenchcoat som följer oss längs gatorna i bästa film noir-stil. Han väser fram mörka ord om vedergällning, prostitution och floder av blod, som om han vore Travis Bickle från Taxi Driver.

För att vara en superhjältefilm så är det endast en figur som faktiskt har några övermänskliga krafter, resten är bara dysfunktionella människor i färgglada kostymer. Till skillnad från de flesta hjältar är de befriande mänskliga i sina fel och brister. Historiens huvudperson, om det finns någon sådan, är en cynisk misantrop med wettex-trasa runt huvudet som leker Dirty Harry.

Berättelsen är proppfull av små filosofiska funderingar och frågeställningar, inte minst titelanspelande allusionen om vem som vaktar väktarna. Det märks dock att historien blivit nedkortad och som helhet tappar den märkbart tempo mot slutet.

Soundtracket går inte heller av för hackor. Dylans All Along The Watchtower är en fin touch, även om den användes bättre i Bear McCrearys version från Battlestar Galactica. Två kompositioner från Koyaanisqatsi av Philip Glass och Mozarts Requiem används på ett så bra sätt att en cynisk dubbeldissare nästan började gråta av lycka i biosalongen. Leonard Cohens Hallelujah dyker upp men blir mestadels bara komisk i sammanhanget.

Jan Gradvall beskrev Watchmen som vår tids Blade Runner, men fullt så långt kan jag inte sträcka mig i superlativen. Till sist så handlar det mest om trasiga individer som springer runt i långkalsonger av stretchmaterial, vilket är svårt att ta på allvar. Men på det hela taget är det ändå en omtumlande filmupplevelse och en av de bästa seriefilmatiseringarna hittills.

Omdöme: Fem slängkappor