Transformers

Handling

Gigantiska robotar strider mot varandra och några klantiga människor hamnar förstås mitt i smeten.

Reines dom

För tjugo år sedan fanns det små plastrobotar i leksaksbutikerna. Dessa kunde göras om till diverse fordon i bästa Rubiks kub-stil och var omåttligt populära och en hitech-konkurrent till He-Man. Eftersom det är svårt att göra tjugometersrobotar som förvandlas till bilar så har det tidigare inte blivit någon film på temat, och med tanke på hur usel He-Manfilmen med Dolph Lundgren blev så kanske vi skall vara tacksamma för den saken. Utöver en halvtaskig serie var det enda som kom en animerad långfilm, som dessutom vanvördigt nog blev Orson Welles sista framträdande.

Dagens datorgrafik har plötsligt gjort robotfilm möjlig och då vädrar producenterna morgonluft/dieselånga. Med högoktaniga skräpactionfilmer som Pearl Harbor i portfolion var Michael Bay det perfekta valet för den här typen av film. Som vanligt har han gödslat friskt med fåniga bifigurer, som en blond kryptolog som knäcker koder tack vare sin lipgloss. Men för en gångs skull är nästan allt förlåtet, för han öser på med riktigt välgjorda robotar som slår sönder Los Angeles och varandra. Vad kan man mer begära?

Glöm förresten alla trista bifigurer, eftersom vi alla ändå bara går dit för robotarna. Och det är en välbekant ensemble som rullar upp på scen. Mest känd är förstås Optimus Prime, ledaren för de goda autoboterna. Han är en märklig blandning av Kung Arthur, Lincoln och Gandhi. Ber om ursäkt för att han råkar trampa på gräsmattan, men kort därefter trycker han skoningslöst ett svärd in i huvudet på en annan robot. Rösten görs av Peter Cullen till alla hardcorefans stora lycka eftersom han gjorde Optimus röst även i den gamla tv-serien. Vi har alltså en stor hjälterobot som är lackerad i amerikanska flaggans kulörer och vecklas ut till en klassisk truck. Dessutom spelas pompös heroisk musik så fort han visar avgasrören. Det var nästan så att hela biosalongen ställde sig i givakt när han pratade. Eller kanske inte, men åtminstone killen framför i Autobot-tshirt. Som alla smygpremiärer med rang fanns det förstås en skara geeks. Fast samtidigt i en annan salong var det ännu värre, där jag efteråt fick höra om den medelålders mannen med Optimus Prime-hjälm i plåt (hans fru var mindre road) samt en annan som ställde sig upp och skrek av lycka när Optimus visade sig för första gången.

Sedan kommer en annan publikfavorit, Megatron, vars favoritnöje är att krossa och erövra – med andra ord en ljuvlig filmskurk. Han har ett gäng underhuggare i form av stridsflyg, tanks och skorpioner (!). Bland alla gigantiska robotar har man dessutom klämt in en liten irriterande gremlinsliknande sak, som skall vara filmens comic relief a la Jar Jar Binks.

Produktplaceringen är förstås riktigt uppenbar. Det värsta är ändå en Nokia-mobil som transformeras till en ond liten robot och börjar skjuta kulor! Jag är tveksam till hur bra reklam det är egentligen, även om den sortens mobil säkert skulle tilltala några utvalda. Dessutom ser vi telefonkiosken som blir robot samt även en XBox som förvandlas, komplett med autentiskt bootljud! Lite charmigt är det också att den gamla taglinen ”more than meets the eye” dyker upp som patetisk raggarreplik från självaste Witwicky (som lyckligtvis bytt namn från Buster till Sam).

Vad gäller datoreffekterna… Min första reaktion var ”Det finns stora robotar i Los Angeles! Varför har ingen berättat det för mig?”. Det har hänt en hel del sedan Tron. Idag går det att rendera fotorealistiska bilder men det eviga problemet är förstås hur man lyckas få rörelser att se naturliga ut, eftersom ögat är extremt vältränat i att se rörelser. Nu är det visserligen robotar och inte människor, vilket underlättar en hel del, men jag tycker ändå att teamet har lyckats bortom mina förväntningar.

Dialogen är usel bortom thunderdome

Men trots allt, det är förstås inget episkt mästerverk. De logiska luckorna finns överallt, patriotismen är det värsta jag sett på länge, klippningen är alldeles för snabb, amerikansk främlingsfientlighet i varenda scen, dialogen är usel bortom thunderdome och som grädde på moset lyckas roboterna tanka upp ett virus till jänkarnas försvarsnätverk i bästa Independence Day-stil.

Fast å andra sidan, vill man se stora robotar skjuta varandra till kingdom come så är detta ett givet biobesök. Dessutom är det nu officiellt: Stans äckligaste macchiato görs på Bergakungen.

Omdöme: Fyra rullande star spangled banners

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar