Terminator Salvation

Handling

Skynet har utplånat största delen av mänskligheten och John Connor skrapar ihop resterna för en efterrätt.

Reines dom

Jag var tonåring när Terminator 2 kom på bio och en av mina favoritscener var inledningen där vi får se en ärrad John Connor blicka ut över slagfältet. Precis som resten av universum blev jag besviken på T3 där John Connor hade gått från stenhård ledare till mjäkig identitetskrisare. Men vi visste ju att nånstans på vägen måste han ju ge fotot av Sarah till Kyle och få sitt ansiktsärr, så hoppet levde om en uppföljare och i denna ålder av halvtaskiga prequels var det sålunda dags.

Detta ärofyllda uppdrag snubblade man bort till McG, mannen som gav oss Charlies Änglar. Varför, o grymma värld, varför?

Jag var grymt skeptisk före bion, eftersom Harry Knowles hade avslutat sin sågning med ”fuck this movie” och Fredrik Strage gav filmen omdömen som ”gränslöst korkad” och ”en spottloska i ansiktet”.

Det märkliga är att denna fjärde terminatorrulle är faktiskt helt ok. Visserligen har man överdoserat actionscenerna med tusen procent och de få gånger någon form av dialog har klämts in så överröstas den av explosioner och helikoptrar. Det är givetvis inte lika mäktigt som Camerons två filmer, men ändå långt bättre än självparodierande T3.

Ibland när jag sitter och programmererar på jobbet får jag en känsla av att Skynet är nära, med alla de underliga buggar som dagens datorer friskt bjuder på. 25 år senare får vi äntligen se den apokalyptiska framtid som skymtades i T1. Det finns gott om referenser för de som gillar terminatorsagan. Förutom de obligatoriska replikerna som ”I’ll be back” så får vi se Connor i en motorcykelsekvens till tonerna av Guns N’ Roses-låten från T2 och en del liknande glirlingar. Även självaste Governator dyker upp på ett hörn.

Christian Bale är tredje skådespelaren som gestaltar John Connor i vuxen ålder, och även om han inte har samma intensitet som snubben vi ser skymta förbi i introt till T2 så är han ändå ljusår bättre än tafatte Nick Stahl i T3. Tyvärr går han mest runt och är svår hela tiden. Framförallt gillar jag Anton Yelchins tolkning av rollen som Kyle Reese, det kändes verkligen som en ung version av Michael Biehn.

Tyvärr är det så mycket action att de få repliker som finns känns krystade, och någon form av karaktärsutveckling hinns det knappast med. På pappret är vissa scener riktigt intressanta, men i verkligheten försvinner de i ett dis av tomhylsor. Sen går det lite Transformerssjuka i metallfabriken också, för det spottas fram motorcykelterminators, svävarterminators och annat fånigt.

Som sagt, inte jättebra men långt ifrån fiasko. Se den med öronproppar, alternativt en iPod där du lagt in T2-soundtracket för att få någon som helst terminatorkänsla.

Omdöme: Tre spinnande helikoptrar

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar