Swordfish

Handling

Ett gäng iskalla hackers skall sno pengar, otroligt originellt.

Reines dom

"You know what the problem with Hollywood is? They make shit." Med dessa väl valda ord inleds filmen och jag kunde inte sagt det bättre själv. De yttras lämpligen nog av John Travolta, mannen som gav oss det episka mästerverket Battlefield Earth. Självironin är redan här mindre än totalt obefintlig och det blir värre. Dessutom ändrar regissören Dominic Sena kamerafokus under hela scenen, vilket är extremt irriterande.

Finns det någon som på fullt allvar inte tycker att det här är genomuselt?

Swordfish gjorde mig oerhört besviken. Den är korkad, bullrig och oerhört sexistisk. Varenda scen som på något sätt involverar en kvinna är förnedrande och barnslig. Inte ens Hugh Hefner skulle komma på tanken att skriva ett dylikt manus. Till och med scenerna i Rambo II framstår som djupa och ömsinta kärlekssagor i jämförelse. Hur kunde Halle Berry gå med på att medverka i den här sörjan? Allting är bara omotiverat och totalt onödigt. Finns det någon som på fullt allvar inte tycker att det här är genomuselt?

Så, nu är jag lugn igen. Finns det inga förmildrande omständigheter i hela filmen? Knappast. Favorithårdingen Vinnie Jones gör en outhärdligt trist roll och den enda repliken han fäller är synnerligen korkad. Plötsligt dyker det upp en hacker som heter Torvalds och är av finsk nationalitet. Ringer det en klocka måntro? För mig tystnade klockan omgående eftersom han pratade tyska. "Tyska eller svenska, det spelar väl ingen roll, det är ju nånstans i Europa." Dessutom skall han och Hugh Jackman spela världens två främsta hackers men båda ser givetvis ut som fotomodeller. Verkligheten är kanske något annorlunda än den värld som framställs i Swordfish.

Datatravestin fortsätter i hejdlös stil då man på ett tillbakalutat sätt försöker vara coola och rabbla ord såsom maskar, trojaner och brandväggar utan att förklara dem för publiken. Snart inser man varför termerna inte förklaras när karaktärerna blandar ihop allting och begreppsförvirringen är total. Givetvis visualiseras kodknäckningen med de i filmsammanhang ack så populära 3D-kuberna. Varför har jag aldrig stött på ett sådant program under alla mina år i branschen? Jag måste ha en otrolig förmåga att missa de riktigt coola och användbara applikationerna. Dessutom tycker jag att det är ganska imponerande att Jackmans rollfigur knäcker trippel-DES genom att ha en dator med sex anslutna skärmar och ta några danssteg.

Vad gör man om ens bil förföljs av misstänka skåpvagnar? Om man heter Travolta plockar man helt sonika fram ett gatlinggevär ur bagageutrymmet ("alla borde ha en") och skjuter sönder bilarna medan man på fullt allvar håller upp tingesten med en arm och ser cool ut. Till och med Schwarzeneggers muskler brukade se mer ansträngda ut när han bar runt på timmerstockar i Commando, men verklighet är som sagt inte den här rullens starka sida.

Andra lågvattenmärken involverar flygande bussar, en avrättad terroristledare vars namn är misstänkt likt "Bin Ladin" och en helikopter som kraschar in i en skyskrapa mitt i centrala New York.

Det enda som räddar filmen från ett totalt fiasko är den mycket läckra Matrix-inspirerande scenen i inledningen. Resten är i klass med Åsa-Nisse. Denna varning kommer alltså från killen som gav Charlies Änglar en tvåa i betyg för ett år sedan, så gott folk, ni är härmed varnade. Se Moulin Rouge istället, där stormar känslorna åt alla håll till skillnad från Swordfish som är totalt kall och likgiltig.

Omdöme: En dansande hacker

Sofias dom

Egentligen är Swordfish ganska hysterisk. En film där hackers är hjältar med muskler av stål och käkar som båtstävar. En värld där man bryter koder och hackar sig in i Pentagon (eller nån liknande superstor moderdatorkonglomerat) på 60 sek. Där själva konstruerandet av ett dataprogram skildras som en makalös idrottsprestation komplett med musik. Hugh Jackman knattrar frenetiskt på ett tangentbord framför 6 skärmar, ibland rusar han upp och gör en piruett och knyter näven i triumf etc. Det enda som saknas är trumpeter och en extatisk publik som tjuter. Mina programmeringsintresserade vänner har upplyst mig om att det inte riktigt går till så. Inte alls faktiskt.

Det finns inte så mycket annat att säga om den här filmen än att den suger

Till råga på allt försöker filmen vara smart. Något som är ganska roande eftersom den är så enfaldig. Handlingen skall vara så intrikat och ständigt dra undan mattan för oss men i slutändan sitter man och gäspar ändå. Dessutom tycker jag att glorifieringen av terrorister är ganska skrämmande med tanke på världsläget. Sensmoralen i den här historien är nämligen att terrorister är ganska coola så länge de är på rätt sida. Osmakligt på det hela taget.

Om ni är intresserade av andra osmakligheter kan jag berätta att en scen i Swordfish även kandiderar till titeln Filmhistoriens Minst Motiverade Uppvisning av Kvinnobröst Någonsin. (slutsats: jag tillhör inte filmens målgrupp)

Det finns inte så mycket annat att säga om den här filmen än att den suger. Den är är inte bra. Den är dålig. Pinsamt dålig. Se den inte. För den är dålig.

Omdöme: 1 manusförfattare med mycket lite kunskap om datorer, människors psyken och världen i allmänhet

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar