Star Wars Episode 3 – Revenge of the Sith

Handling

Clone Wars går mot sitt slut samtidigt som den onde Darth Sidious drar i alla trådar han har för att göra den heroiske Jediriddaren Anakin Skywalker till sin lärjunge under den mörka sidan av kraften.

Reines dom

Så var det dags för den avslutande delen av första trilogin av George Lucas rymdopera i sex akter. Under två timmar bör man glömma allt vad fysik heter och istället låta sig hänföras av ljudet av laservapen som fortplantas i vakuum, synen av brinnande rymdskepp mitt ute i rymdens syrefattiga tomrum samt frånvaron av något som avlägset skulle kunna påminna om gravitation.

Till skillnad från när det begav sig med Episode 1 var premiären för Episode 3 ungefär lika fattig som den Episode 2. Ingen Darth Vader eller Darth Maul på scen den här gången, endast några utklädda typer i publiken bestyckade med plastvapen samt förstås den obligatoriska lilla killen direkt bredvid mig i släptåg med sin läskunniga mamma (nej, jag skojar inte). Jag såg traumat från premiären av Sagan om ringen återvända, men faktum är att han var föredömligt tyst och sparade alla "varför då"-frågor till de sista fem minuterna. Den här gången var heller inte förtexterna översatta till svenska, det tackar vi för.

Som titeln antyder är det dags för galaxens bad boys att utkräva hämnd

Det börjar lite haltande med en plastig rymdstrid och den mest krystade dialog man kan tänka sig, men sedan blir det hastigt bättre ju längre av filmen man ser. Som titeln antyder är det dags för galaxens bad boys att utkräva hämnd, precis som Darth Maul väste fram under teatersminket där han stod med Sidious på Coruscantbalkongen i ettan.

De gamla vanliga skådisarna är tillbaka och det är mycket som hänt sedan sist trots att endast två år har förflutit sedan tvåan. Obi-Wan har befordrats till general och fått en egen ful plaststol uppe i Jeditornet, samt antagit en stil som ska påminna om Alec Guinness. Stridsärrade Anakin har härdats i strid, både fysiskt och psykiskt, och är fjärran från den fåne vi ser rida runt på stora fästingar i tvåan. Om tvåan var Obi-Wans film är detta Anakins, trots att Hayden Christensen fortfarande är ganska fånig.

Nog för att jag känt till duellen mellan Obi-Wan och Anakin sedan mitten av åttiotalet, men då hade jag en helt annan bild i huvudet. Faktum är att verkligheten överträffar de 20 år gamla förväntningarna, då duellen framförs med en frenesi som saknar motstycke i de sex episoderna. Inte lika överkoreograferad som Obi-Wan vs Darth Maul och inte lika pensionärsartad som fäktningen mellan gubbarna Obi-Wan och Darth Vader i Episode 4. Den alldeles för långa fäktningsscenen sprakar av energi och trots att alla (nåja) vet detaljerna kring hur det kommer sluta är det ändå hyfsat spännande in i det sista. Dessutom känns det som att återse en gammal vän när Anakin använder ljussabeln som Luke får tjugo år senare. Undrar om Darth kände igen sin gamla sabel där i Cloud City?

En annan karaktär som blommar ut är Palpatine, även om just ordet blomma kanske inte passar riktigt i sammanhanget. Ian McDiarmid har en större roll än tidigare och mer att säga än i alla de övriga fem filmerna tillsammans. Jag blev besviken på de mesiga blixtarna som mjäkige Count Dooku frammanade i tvåan, men Palpatine visar var skåpet skall stå och är minst lika elak och kraftfull som i sexan.

Samuel L. Jackson är ljuvlig som bistre Mace Windu och den nye skurken General Grievous (coola namn är inte Lucas starka sida) är en kutryggig fegiscyborg med rökhosta. Jar-Jar har inte en enda replik och James Earl Jones är tillbaka som Darth Vaders röst. Ljuvligt. Om du inte gillade den plötsligt flygande R2-D2 i tvåan är det ingen idé att se den här rullen, eftersom vår favoritkonserv förvandlar sig till en rullande schweizisk armékniv som smiskar battledroidstjärt.

Jag var tämligen säker på att Lucas skulle strunta i alla lösa trådar som dinglar runt och bara ösa in en massa Jar-Jar och fånig dialog, men hör och häpna – han inte bara fixar förklaringar till det mesta, han får dessutom till så många crowdpleasers så att man baxnar, till fanatikernas stora förtjusning. Obi-Wan mot Anakin! Yoda mot Palpatine! Obi-Wan lämnar Luke till Larsarna! Mace Windus dramatiska öde! Yoda pratar med Obi-Wan om Qui-Gons spöke! Vi får höra Darth Vaders första andetag! TIll och med det "nooo" Yoda hör under Tuskenslakten får sin förklaring, även om Qui-Gons förmaning glöms bort i yran.

När jag skrev om Episode 2 för tre år sedan förutspådde jag bl.a. tie fighters, et voila! Here they come, som Leia uttryckte det. Redan under de första minuterna fyller de skyarna ovan Coruscant. Det är oändligt mycket mer än så som återvänder, allt för att göra övergången mellan trean och fyran så smidig som möjlig. Chewbacca (åter spelad av Peter Mayhew), kejserliga skytteln, "1138", scout troopers, AT-AT, hårbullarna, Millennium Falcon, Tantive IV, Antilles, Tarkin, Dödsstjärnan, Palpatines tronrum med de blå ljusen och så förstås det vi alla väntar på: Darth Vaders svarta mask. Det var en i det närmaste religiös upplevelse att få höra James Earl Jones mörka stämma uttala nya ord som man inte redan har hört och citerat tusentals gånger under två decennier.

Det märks dessutom att tekniken gått framåt under åren. Det som såg oerhört fånigt ut i ettan och ganska fult i tvåan ser plötsligt riktigt snyggt ut. Fysikmotorn funkar bättre än någonsin och precis som i prequelföregångarna är det ett överflöd av detaljer. T.ex. är ljussabeln som Obi-Wan använder av samma modell om den i fyran. Listan av cameos är längre än någonsin: Jeremy Bulloch, Anthony Daniels och självaste George Lucas återfinns bland de prominenta gästerna.

Jag hade hoppats på att den skulle sluta med att Owen och Beru frågar Obi-Wan vad han skall göra därute i öknen och får svaret "waiting for A New Hope". Man kan inte få allt, men slutminuterna var ändå klart godkända och knöt vackert ihop rymdsagan.

Gigantiska rymdskepp som ser ut att väga mindre än en fiskmås

Borde jag inte klaga på något? Massor! Dialogen är fortfarande fånig, skådespelarna stelare än granitblock och effekterna är som alltid tveksamma och överrepresenterade, för att inte säga stundtals ganska taffliga. Gigantiska rymdskepp som ser ut att väga mindre än en fiskmås, för att inte tala om bruket av fallskärmar ute i rymden… Sedan måste ju erkännas att det inte är något filmiskt mästerverk, även om Lucas regi fortfarande håller måttet. Men så länge det levereras något i den här klassen kan jag ha ganska stort överseende.

Detta är nästan vad vi har väntat på i alla dessa år. Episode 1 och 2 finns inte. Se den eller hamna på Mustafar.

Omdöme: Fyra hovrande lavaklumpar

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar