Star Wars Episode 2 – Attack of the Clones

Handling

Den gamla republiken hotas av inbördeskrig från en separatiströrelse ledd av en avhoppad Jediriddare, men under ytan är mörkare krafter i rörelse.

Reines dom

Till skillnad från premiären av barnfilmen The Phantom Menace för tre år sedan var klimatet befriande fritt från reklaminvasion i form av pepsiburkar, leksaker och happy meals. Inte ens på premiärdagens visning såg jag ett enda plastsvärd. Däremot såg och hörde jag ett störande gäng snett framför mig, som skulle vara coola och visa att de minsann vågade högljutt dissa varje scen. Sällan har jag velat kunna bemästra Darth Vaders strypartrick lika mycket som denna afton.

de muppiga Jedimästarna i sina fula stolar av grå plast

Nåväl, filmen började till sist och efter att traditionsenligt buat ut den svenska översättningen av scrolltexten var det äntligen dags för ett nytt äventyr i StarWars-sagan. Det bjöds inte på några överraskningar men filmen levererade ändå en trevlig mix av överdrivna datoreffekter, färgglada ljussablar, krystad romantik och intergalaktisk politik. De förväntade karaktärerna är tillbaka och så är även de bombastiska replikerna, den mäktiga musiken av John Williams och de muppiga Jedimästarna i sina fula stolar av grå plast. Avslutningen påminner mest om en klassfest, då vi möter Yoda, som var lärare till Dooku, som var lärare till Qui-Gon, som var lärare till Obi-Wan, som var lärare till Anakin.

Referenshysterin var total även denna gång. I bakgrunden skymtar allt från oväntade Millennium Falcon till det obligatoriska "1138", denna gång på ryggen av en Clonetrooper. Till skillnad från sina efterföljare Stormtroopers, som bara lyckas stänga fel ”blast doors” och gå i simpla fällor gillrade av teddybjörnar, är de här klonade soldaterna inte så illa och prickar faktiskt sina mål ibland.

Cameorollerna är återigen fullsatta med Anthony Daniels, Ahmed Best och Lucas dotter bland de mest prominenta gästerna. Leias adoptivfar är med i några korta scener och Palpatines livgarde har nu bytt från de turkosa rustningarna i Episode 1 till den röda nyans vi är vana vid från originaltrilogin. Dessutom ser vi prototyperna till det som skall bli stormtroopers (även om de tappar sin pricksäkerhet någonstans på vägen), Star destroyers, AT-AT och inte minst Dödsstjärnan. Gissa om Tie fighters lär dyka upp i trean? Däremot har man snott det coola solseglet direkt från DS9.

Nostalgikepsen sitter som klistrad när Anakin sitter med Owen och Beru vid exakt samma bord som Luke äter frukost med dem tjugo år senare. Vad är det som Anakin kastar en burk på, om inte den röda svävare som Luke senare bränner runt i. Detta sker dessutom i det garage där Luke reparerar R2 och för första gången får se sin syster. Knappast ett rent sammanträffande.

Ewan McGregor repriserar sin roll som Obi-Wan och framstår som filmens verkliga huvudperson eftersom han har vuxit i rollen. I samband med skägget odlade han även ett sinne för humor och är betydligt mer laid back än i Episode 1. Hayden Christensen och Natalie Portman är bra, även om Hayden här glider in i rollen som "cry baby" (som senare axlas av Luke). Samuel L Jackson och Temuera Morrison var trovärdiga som badass fighters för respektive sida. Allas nummer ett på dödslistan, grodsmurfen Jar Jar Binks, var förpassad till en lugnare och framförallt mer begränsad närvaro till allas stora lättnad.

Christopher Lee, som med rollnamnet Greve Dooku vinner pris för mest krystade referens, är en stel sak som verkar ha smitit ifrån inspelningen av Sagan om ringen under en lunchrast för att tjäna lite extra. I den filmen var han magnifik som Saruman, men här är det snudd på patetiskt. Å andra sidan har han tilldelats några av filmens allra töntigaste repliker, så jag förstår om han var uttråkad.

Föga oväntat tillhör blygsamhet inte den mörka sidans främsta dygder.

Dialogen haltar fortfarande, även om den har förbättrats avsevärt sedan Episode 1. Förbättrats har även effektgeneratorerna gjort – tyvärr. Till skillnad från de flesta andra anser jag att den "Sound of music"-inspirerade scenen är ett välkommet avbrott i effekthysterin, även om Anakins cowboyscen med shaaken utgör den i särklass sämsta datoranimeringen sedan vi såg Legolas på grottmonstret.

Dessutom tycker jag bättre om inledningen, med dess Blade Runner-atmosfär och smågrälande mellan Obi-Wan och Anakin, än om avslutningen, som är alldeles för övergödslad med specialeffekter för sitt eget bästa. Det som lyfter hela rullen är de små detaljerna, som Anakins enskilda samtal med sin framtida mästare Palpatine och dennes subtila manipulationer för att bli, bokstavligt talat, galaxens härskare. Föga oväntat tillhör blygsamhet inte den mörka sidans främsta dygder.

På tal om effekter, enligt uppgift var 90 % av bakgrundsmiljöerna genererade i dator. Det märktes. Tyvärr gjorde det att hela filmen kändes… overklig (ja, jag har hört de falska rykten som cirkulerar på nätet om att det hela bara är på film och att det inte finns Jedis på riktigt). Varför envisas filmmakarna med att slänga in monster och miljöer som inte ser trovärdiga ut? Tippets Rancor i RotJ var en handdocka, men den såg åtminstone ut att fysiskt existera i verkligheten till skillnad från Reeken och de andra nya fantasidjuren från ILM-gänget. Staden Mos Espa påminner mer om ett stökigt zoo än en ruffig utpost.

En ljusglimt är dock den numera helt animerade Yoda, som jag fruktade skulle bli en ny Jar Jar. Mina farhågor besannades inte, då grillvanten Yoda är mycket snyggt gjord. Däremot reduceras han från mystisk Jedimästare till fånig grön gnom på cirka tre sekunder när han uppvisar sina färdigheter i en scen som måste vara den största "crowd pleaser" filmvärlden någonsin skådat.

Med sina 2.23 är det här den längsta StarWars-filmen hittills, men de hade gärna fått skippa några minuter av effektuppvisningen. Tyvärr var många intressanta filmade scener bortklippta från den slutliga versionen, som annars skulle ha förtydligat mycket av storyn och fördjupat karaktärerna. Jag hoppas innerligt att Lucas inkluderar dem på DVDn. Obi-Wan fick åtminstone behålla sin briljanta replik: "Why do I get the feeling you’re going to be the death of me?"

Som film betraktat borde det här arkaiska pekoralspektaklet få en tvåa, men vad katten, det är ju Star Wars.

Omdöme: Tre ettriga guttaperka-Yodas

Sofias dom

Phantom Menace var dålig på så många plan att man blir alldeles matt av att bara tänka på den. Även om Attack of the clones är bättre och mer underhållande än dess föregångare är lider den av samma brister. Gud ske lov skymtar Jar-Jar bara förbi i en kort scen. Men ändå, det är en scen för mycket.

Det som i mina ögon förstör känslan i filmen mest är alla datorgenerade varelser och omgivningar. Det känns nästan som att se Toy Story. Personligen anser jag att en människa i en gummimask är att föredra eftersom han faktiskt finns där. Nu påminner spektaklet mest om en tecknad film om plastfigurer. Man kan utan att tveka dra slutsatsen att Georgie boy har för mycket pengar att leka med.

Ett annat stort problem är att Lucas har fått storhetsvansinne och skall bygga en komplicerad plot med bakgrund, orsaker, komplicerade manipulationer etc. Eftersom han inte är särskilt bra på det känns resultatet lite vajande, för att inte tala om hur mycket det förstör och hejdar upp handlingen och personernas utveckling. I jämförelse med flytet i originalfilmerna är tempot sönderhackat.

Det är genomfört lika subilt och smidigt som en elefant dansandes tango i en porslinsaffär.

Ännu en sak som hejdar upp berättelsen är det ohämmade frossande i referenser till de gamla filmerna. Det är genomfört lika subtilt och smidigt som en elefant dansandes tango i en porslinsaffär. Även om den liknelsen var orättvis mot elefanten.

Det totala intrycket är ändå någorlunda positivt. På något sätt luktar det lite StarWars igen. Början och mitten av filmen är ändå till största delen en äventyrsfilm. Dessutom har de lyckas skapa någon form av dynamik karaktärerna emellan, vilket helt saknades i Phantom Menace. Även om de har långt kvar till den gamla seriens stora ögonblick väcker Attack of the Clones ändå en liten strimma hopp inför 3:an.

Omdöme: 3 förvånansvärt pricksäkra klonsoldater

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar