Spiderman 2

Handling

Peter Parker är tillbaka som den trikåklädde hjälten som denna gång får tampas med Dr Octopus mekaniska armar.

Reines dom

Återigen en massa omotiverade och taskigt animerade sekvenser där en en snubbe i trikåer svingar sig mellan Manhattans ståltorn. Den här gången är det ännu mera fokus på hjältens personliga problem, vilket resulterar i alldeles för många scener som beskriver Parkers besvär i tillvaron. Givetvis är det här vardagsstrulet en viktig del i serien och därmed även i filmerna, men det är alldeles för utdraget.

Tobey Maguire är fortfarande övertygande i titelrollen. James Franco är riktigt bra som Harry Osborn och J.K. Simmons är lika perfekt som Jonah Jameson även denna gång. Kirsten Dunst får tyvärr för lite utrymme bland skuttande spindelmän och datorgenererade metallarmar, men det var väl inte helt oväntat.

Alfred Molina har kommit upp sig sedan sin första roll i Indiana Jones, där han dog efter tre minuter och bara två ord på spanska. Han spelar forskaren Otto Octavius som efter en olycka länkas samman mentalt med fyra vrålstarka metallarmar. En mycket intressantare skurkroll än den ytterst fånige Green Goblin som susade runt på sitt fula hemmabygge i första filmen. Ofta snyggt gjort, men vid ett tillfälle lyfter han en bil utan att hålla emot med några armar. Nog för att han var välgödd, men tyngdpunkten kändes 200 procent fel.

Som helhet funkar rullen riktigt bra, till och med bättre än föregångaren. Tyvärr är den onödigt proppad med logiska luckor, men vem bryr sig egentligen, det är uppföljaren till Spiderman och inte till Memento.

Slutet är ett minst sagt uppenbart upplägg för trean.

Omdöme: Tre metalliska tentakler