Spiderman 2

Handling

Peter Parker är tillbaka som den trikåklädde hjälten som denna gång får tampas med Dr Octopus mekaniska armar.

Reines dom

Återigen en massa omotiverade och taskigt animerade sekvenser där en en snubbe i trikåer svingar sig mellan Manhattans ståltorn. Den här gången är det ännu mera fokus på temat Mänsklig hjälte, vilket resulterar i alldeles för många scener som beskriver Parkers besvär i tillvaron. Givetvis är det här vardagsstrulet en viktig del i serien och sålunda även i filmerna, men det är alldeles för utdraget.

Tobey Maguire är fortfarande som klippt och skuren för titelrollen. James Franco är riktigt bra som Harry Osborn och J.K. Simmons är lika perfekt som Jonah Jameson även denna gång. Kirsten Dunst får för lite utrymme bland skuttande spindelmän och datorgenererade metallarmar, men det var väl inte helt oväntat.

Alfred Molina har kommit upp sig sedan sin första roll i Indiana Jones, där han dog efter tre minuter och två ord på spanska. Han spelar forskaren Otto Octavius som efter en olycka länkas samman mentalt med fyra vrålstarka metallarmar. En mycket intressantare skurkroll än den ytterst fåniga Green Goblin som susade runt på sitt fula hemmabygge. Rent tekniskt är armarna ganska bra, men det känns ganska plastigt i andra avseenden. Vid ett tillfälle lyfter han en bil utan att hålla emot med några armar. Nog för att han var välgödd, men tyngdpunkten kändes 200 procent fel.

Som helhet funkar rullen mycket bra, till och med bättre än ettan. Det är inte lika många krystade referenser som i Shrek 2 och jag antar att de 20 år yngre kidsen älskar den. Hade några sådana bredvid som inte kunde sitta still av spänning. Tyvärr är den onödigt proppad med logiska luckor, men än sen – det är uppföljaren till Spiderman och inte till Memento.

Slutet är ett rent upplägg för trean, på ett sätt som i sin ogenerade uppenbarhet t.o.m. slår slutet i X-Men 2.

Omdöme: Tre metalliska tentakler

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar