Sin City

Handling

Frank Millers serie väcks till liv och ger oss en inblick i livet i Sin City och de våldsamma uppgörelser som äger rum där.

Reines dom

Innan Hem&Skola skickar sina ninjas efter mig behöver jag understryka att detta är en av de mest våldsamma och sexistiska rullar som gjorts på länge.

Stundtals känns det som att lira Max Payne med odödlighetsfusk

Men faktum kvarstår att Sin City är bland det snyggaste som gjorts i filmväg. Tycker man om filmen kallar man antagligen det hela för stiliserat övervåld, annars används snarare grovt nedsättande ord. Varje frame är en direktmappning från Frank Millers serierutor, läckert filmat i svartvitt med enstaka utbrott av färgklickar i form av blodstänk och klänningar. Stundtals känns det som att lira Max Payne med odödlighetsfusk. Till skillnad från årets andra hyperefterlängtade film Episode 3 är Millers dialog rapp, vass och effektiv. Basin City har en stadsskylt som anger höjd över havet men inte befolkningsantal. Inte så konstigt egentligen, eftersom den sistnämnda siffran sjunker drastiskt för varje minut som går. Synd bara att inte Hartnetts rollfigur stryker med.

Med Desperado och From Dusk Till Dawn i bagaget är regissören Robert Rodriguez ingen främling till våldsamma filmer, men det här går utanpå det mesta som någonsin gjorts. Hans polare Quentin Tarantino, som inte heller är någon direkt motståndare till våld på vita duken, är med på ett hörn och regisserar en scen där en man med avskuren hals fortsätter diskutera med bilföraren. Han bidrar även med svärd sparade från Crazy 88 i Kill Bill vol 1 som hade legat i hans garage.

It’s a man’s world. Filmen är uppdelad i tre delar som följer de tre protagonisterna Marv, Dwight och Hartigan, baserat på tre separata seriealbum av Miller. De har alla gemensamt att de tar tusen kulor i kroppen utan att blinka, bara får skrapsår av handgranater och gärna faller 10 våningar utan att ens vricka tummen. Mickey Rourke är sminkad till oigenkännlighet som tuffingen Marv, en jätte som tapetserar sig själv med små plåster. Clive Owen är mer tveksam som Dwight, en tystlåten typ som låter vapnen tala. Bruce Willis är filmens stora behållning som Hartigan, en polis med egen uppfattning om begreppen lag och rättvisa som visserligen står på de godas sida men vars metoder är minst lika brutala som brottslingarnas. Gamla favoriter som Rutger Hauer och Michael Madsen dyker upp jämsides med Elijah Wood, och skapartrion Rodriguez-Miller-Tarantino gör varsin cameo.

Kvinnorna får som väntat tyvärr varken särskilt mycket utrymme eller klädbudget. Det har skrivits hyllmeter (eller heter det skärmmeter nu för tiden?) om grovt överskattade Jessica Alba, men hon gör inte så mycket mer än att spela Hjälplös Ung Kvinna. Inte heller Brittany Murphy får någon chans att utveckla rollen som hunsad flickvän till Benicio Del Toros härligt överspelade Jackie Boy. Endast Rosario Dawson lite utrymme för sin roll som valkyrian Gail.

Sedan går det faktiskt inte att ge en femma till en film där Josh Hartnett är med och överlever

Det som hindrar Sin City från att få en femma är samma sak som gör den unik. Den svartvita noirkänslan tillsammans med de separata berättelserna känns tyvärr begränsande efter ett tag. Dessutom gör de tre berättelserna att filmen får tre slut, ett problem som även Sagan om konungens återkomst hade. Sedan går det faktiskt inte att ge en femma till en film där Josh Hartnett är med och överlever.

Omdöme: Fyra glupska vargar

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar