Pearl Harbor

Handling

Ett gäng japaner bombar en amerikansk flottbas vilket leder till bestörtning bland de goda amerikanerna.

Reines dom

Så var det dags för sommarens amerikanska epos, den traditionella filmen som har premiär på den heliga dagen 4th of July. Ben Affleck var en av de mest heroiska hjältarna på länge, vars främsta och ständigt upprepade replik var ”just get me a plane”. Och mycket riktigt, så fort han satte sig i ett attackflygplan dog japanerna som flugor av bara fartvinden. Men för en gångs skull fick Affleck nöja sig med andraplatsen om flickornas hjärtan, och då menar jag inte bara hans rollfigur. Så fort hans bäste vän Danny, spelad av Josh Hartnett, visade sig så suckades det djupt från publiken och vissa personer till vänster snyftade fram ”ååh, han är så söööt”. Stackars Affleck, han börjar bli gammal (fast å andra sidan skulle inte ens Sean Connery kunna göra något åt den rollfigurens tafatta dialog). Det faktum att Dan Aykroyd är med bidrar starkt till kalkonstämpeln.

Om man gör en film om historiska skeden kan man inte bygga spänningen på dessa utan måste hitta på något annat. Här är det en fiktiv kärlekshistoria, precis som i Titanic. Filmen är tre timmar lång: först en timmes kärlekshistoria, sedan en timme med datoranimerade flygattacker och så en avslutande timme som känns väldigt seg och överflödig.

Det är som att lägga till en timme i Titanic med människor som sitter i livbåtar och huttrar. Men datoranimeringarna och specialeffekterna var faktiskt ganska välgjorda, även om det inte är särskilt politiskt korrekt att anse scener med exploderande människor vara fräcka. Till skillnad från tidigare alster så passade de renderade objekten in bra i de filmade miljöerna.

Men ibland blir man bara trött:

  • Varje scen är fylld av overkligt vackra människor och så fort de yttrar en stavelse så fylls rummet med sentimental musik av Hans Zimmer. Bortsett från filmens comic relief, en pilot med vissa talsvårigheter, så är alla perfekta medborgare stöpta i den amerikanska tennformen.
  • Varför rökte ingen i filmen? Så vitt jag vet rökte amerikanerna ganska friskt 1941.
  • Under första timmen utgörs ca fem minuter av japanernas krigsförberedelser medan Ben Affleck och Kate Beckinsale ser på varandra i slowmotion under resten av tiden.
  • Man anstränger sig för att framställa japanerna som en historisk kraft för att inte bygga upp negativa känslor. Japanerna verkar lika opersonliga och oundvikliga som isberget i Titanic, men när bombningen börjar så är man tillbaka i de gamla vanliga fotspåren och återspeglar hela skedet ur amerikanska ögon.
  • När japanerna börjar bombningen på morgonen den 7 december 1941 utbrister Danny förtvivlat ”I think World War II just started!”. Jag undrar om britterna håller med honom.
  • En av Beckinsales kollegor dödas, men för att inte visa det hemska så sker det med en explosion som om hon hade tuggat på trotylgodis och druckit bensin till frukost. Efteråt syns det dock inga spår av blod eller smuts på henne, till och med den tidstypiska frisyren är fortfarande perfekt.
  • Var befinner sig Hawaiis lokala befolkning i filmen? Faktum är att Hawaii tillhörde inte USA vid den tiden. Å andra sidan, ordet ”history” kan ju delas upp i ”his story”.
  • Vad händer när tusentals människor ligger och plaskar i vattnet med en amerikansk flagga i bakgrunden? Jo, en sockersöt hund dyker upp från ingenstans och klarar sig utan en skråma.

När japanerna såg att överraskningsmomentet lyckades sände de meddelandet ”Tora! Tora! Tora!” (tora betyder tiger) till högkvarteret, kodfrasen för lyckat angrepp. Efter att ha sett filmen sände jag ut meddelandet ”Bora. Bora. Bora”.

Även biosalongen var en påfrestande upplevelse. På min högra sida hade jag min härdade dubbeldissarkollega, som satt och hånskrattade åt de mest dramatiska scenerna. På min vänstra sida hade jag tre unga flickor som fällde stora tårar och snyftade ljudligt över samma scener. Det vill säga när de inte var upptagna av att svara på SMS. Flickan närmast mig hade fullt upp med att svara på dem, men hon hann ändå med att titta upp ibland, gråta en skvätt och resolut ta itu med nästa meddelande på mobilen. Jo, jag vet att jag kanske skulle uppskatta filmen mer om jag tittade på duken istället för på flickorna, men så intressant var den faktiskt inte.

Omdöme: Två datorrenderade bomber

Sofias dom

Pearl Harbor är en ytterst pretentiös film som försöker vara många saker. Den misslyckas med det mesta. I en sak övertygar den dock. Den lyckas nämligen bevisa att det är möjligt att använda sig av skickliga, karismatiska skådespelare, konstfulla kameravinklar, högteknologiska specialeffekter och succe-regissörer, vara uppbackad av en stor mäktig studio samt ha en smått obscen budget och ändå göra en simpel B-film. Tragiskt nog är ju detta redan bevisat av otaliga monsterspektakel med hemadress Hollywood. Därför slutsatsen att PH är en helt onödig film.

Den första timmens kärlekshistoria är så klumpigt berättad och så fylld av klicheer att den måste lämna varje hjärta oberört. Och här skall ni få höra min egen teori om varför. Det var nämligen så att några chefer i en stor filmstudio såg ”Titanic” lägga världen för sina fötter och världens pengar i J Camerons fickor. Därför bestämde de sig för att skapa sig ett eget Historiskt Epos. Minsta småbarn vet att Historiska Epos innehåller en Gripande Storslagen Kärlekshistoria. Sålunda tog filmstudiodirektörerna fram sin kokbok, slog upp Gripande, Storslagen Kärlekshistoria och klämde in alla ingredienser som skall finnas i en sådan i filmen.

Affleck är neandertalare och Beckinsale veligt våp

Naturligtvis blir den alltför konstruerad. Jag gillar verkligen både Kate Beckinsale och Ben Affleck. De är duktiga men här kämpar de förgäves mot det osannolika, tramsiga scenariot och en häpnadsväckande enfaldig dialog. Enbart klicheer skapar ingen filmhjälte och de två unga älskande är träaktiga. Affleck är neandertalare och Beckinsale veligt våp. Redan efter 10 minuter har man tröttnat på det omåttliga användandet av slowmotion-scener och ”dramatiska” poseringar. Tyvärr måste man genomlida nästan en timme till av samma sörja innan de väl får tummen ur och börjar fälla snyggt datoranimerade bomber över Pearl Harbor. Den enda karaktär som lyckas visa några känslor överhuvudtaget är Hjälten Afflecks Best Buddy som spelas uttrycksfullt av Josh Hartnett.

Själva bombanfallet får mycket stort utrymme i filmen. Om man inte har något som helst intresse av Andra Världskriget är det säkert inte särskilt upphetsande att se nästan flera minuters långa sekvenser av flygplan som flyger, bomber som fälls och hangarfartyg som exploderar. Egentligen är det en ganska undermålig krigsskildring jämfört med ”Saving Private Ryan”s 20 första minuter. Allt är väldigt kliniskt och familjeanpassat. Men för första gången på länge slutar jag titta på klockan och följer vad som händer på duken. Imponerande uppvisning av ett flyganfall helt enkelt.

Sista timmen vill jag inte ens befatta mig med. Den är äckligt pompös, krigsglorifierande, motbjudande patriotistisk och elitistisk. Man ömsom skrattar åt den självgode Presidenten, ömsom vrider sig åt hur pinsamma handlingen.

Om ni fortfarande inte fattar vad jag försöker säga kan jag sammanfatta det. PH är en idiotisk, ihålig film. Den är en ren förolämpning mot filmpublikens intelligens.

Omdöme: 1 karaktär med orden DEAD MEAT tatuerat i pannan

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar