Once Upon a Time in Mexico

Handling

I ett halvt laglöst Mexiko intrigeras det friskt mellan CIA-agenter, knarkkungar, presidenter, generaler och annat löst folk, medan en vemodig Antonio Banderas spelar gitarr med ena handen och spöar upp folk med andra handen.

Reines dom

Den här rullen borde heta Desperados, men det skulle väl vara för uppenbart. Precis som i föregångaren Desperado är inledningen bäst, ett kärt återseende av min favoritbartender men tyvärr med Johnny Depp istället för Steve Buscemi. Därefter går Robert Rodriguez tyvärr på repeat och plockar fram de scener som funkade bäst i Desperado, solkar ner dem och återanvänder på sämsta tänkbara sätt. Det som kändes coolt och fräscht i Desperado har plötsligt förvandlats till något tråkigt och intetsägande.

Banderas och Hayek, våra två desperados från föregångaren, är tillbaka bland krutstänk och dammiga gator, men de är skuggor av sina forna jag. Hayek skymtar bara i några korta scener och Banderas ser ut att lida mer än Bruce Willis. Mickey Rourke har hittat en ful hatt men lyckas ändå inte höja sig över mängden. Danny Trejo skaffar långt hår och vips har alla glömt att han dog i första filmen.

Johnny Depp är inte i lika bra form som i Pirates of the Caribbean, men hans insats springer ändå cirklar kring de övriga inblandade. Blotta tanken på en FBI-agent som går runt med en CIA-tshirt i Mexico är klart stimulerande för nervsinnet.

Och så var det ju den där Enrique Iglesias. I rest my case.

Omdöme: Två pistoleros

Sofias dom

Nej, naturligtvis förväntar ingen sig en realistisk eller seriös skildring av Mexikos kriminella undre värld. Men den här rullen lever så långt bort i La-la-land att de lika gärna kunde slängt in rosa, flygande elefanter någonstans. De skulle vara lika trovärdiga som resten.

Filmen? Klipp mellan följande scener: Mexiko skildras som en öken där k-pistbeväpnade bandidos drar runt och ställer till otyg. Amoraliska knarkkungar i maskopi med korrumperade militärer smider planer. Johnny Depp manipulerar folk att göra div saker, om inte obegripliga så i alla fall synnerligen jobbiga. Antonio Banderas ser sorgsen ut och spelar sin gitarr emellanåt. Eller så blir han attackerad av kommandosoldater eller ovan nämnda bandidos. Whatever.

Som en röd tråd genom filmen går det extrembrutala våldet. Och blodsplatter. Whatever.

Till på köpet, efter halva filmen, dyker Enrique Iglesias helt otippat upp som Banderas tequilapimplande, kjoltygsjagande, skarpskjutande mariachi-kompis. (nåväl, han spelade säkert bara sig själv) Dessutom lyckas filmmakarna slänga in några bikinibrudar i en hyfsat långsökt scen, allt i det nobla syftet att underhålla massorna. Whatever.

Visst, filmen funkar om man är ute efter en osannolik våldsorgie utan tankeverksamhet. Men den är knappast skapelsens krona.

Omdöme: 2 whatever

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar