New York Waiting

Handling

Två unga människor träffas och umgås under en dag i New York, vilket gör att de båda börjar tänka i annorlunda banor.

Reines dom

Eftersom jag dyrkar både Lost in Translation och New York så såg jag fram emot den här rullen med ganska stora förväntningar. Till viss del var filmen ungefär som väntat: Långsam, charmig och förutsägbar.

Okände Chris Stewart spelar Sidney, en obotlig romantiker som vill göra ett sista försök att laga ett trasigt förhållande och skickar en flygbiljett till sin flickvän, med instruktioner om att möta honom på toppen av Empire State Building. Han åker till New York några dagar i förväg för att acklimatisera sig och råkar träffa livliga Amy, som försöker slå ihjäl tid i väntan på sitt flyg dagen efter. De tillbringar dagen med att vandra runt i staden och filosofera kring förhållanden och relationer.

Dessutom är minst två scener direkt snodda från Lost in Translation

Svenske regissören Joachim Hedén ville uppenbarligen göra sin egen Before Sunrise med inslag från Lost in Translation, men han är ingen Sofia Coppola. Dessutom är minst två scener direkt snodda från inspirationskällan. Jag gillar visserligen idén att använda sig av okända skådespelare, men Chris Stewart är verkligen ingen Bill Murray. Den sistnämnde gjorde på egen hand att Lost in Translation stundtals var riktigt rolig, vilket behövs i den här typen av film för att man inte skall tröttna. För tröttnar gör man nämligen till slut på den naive och enkelspårige Sidney. Annie Woods var däremot helt ok som Amy, en glad tjej som försöker att inte gräva ner sig i livets motgångar.

För att sluta klaga lite så måste jag ändå erkänna att det är en smått mysig film, som dessutom andas New York-känsla och soundtracket med bland andra Elin Sigvardsson är mitt i prick för denna typ av film. Det började bra men sista hälften tappade tyvärr tempo i en hisnande fart. För att vara lite elak påminde den faktiskt stundtals lite om Sömnlös i Seattle.

En liten sekvens på slutet var väldigt effektfull där platser från tidigare scener visades, men utan några människor (även det ett koncept skamlöst stulet från Before Sunrise). Då inser man än en gång att allting faktiskt handlar om människor, oavsett om man bor i New York eller Åmål.

Omdöme: Tre broar i Central Park