Moulin Rouge

Handling

Den unge bohemiske poeten Christian kommer till Montmartre i förra sekelskiftets Paris och blir hopplöst förälskad i Satine, stjärnan på Moulin Rouge.

Reines dom

Å ena sidan är Moulin Rouge hysterisk, irriterande, kitschig, ytlig, fånig och ytterst bombastisk, precis som Baz Luhrmanns tidigare filmer. Å andra sidan är den helt underbar. Om du har svårt för scener där rollfigurerna plötsligt stämmer upp i sång och drar med sig halva befolkningen i totalt omotiverade dansnummer är det här inte en film för dig. Det hela påminner ofta om en Bollywoodfilm.

Inledningen är mycket snygg där det gamla Paris återskapas i en serie av snyggt datoranimerade flygsekvenser som binder samman scenerna. Detta sker passande nog till tonerna av Bowies version av den gamla yiddishlåten Nature Boy som filmen även snor sitt valspråk ifrån.

Kemin mellan Ewan McGregor och Nicole Kidman är perfekt och båda sjunger förvånansvärt bra. Kylie Minogue dyker upp som en bevingad fe, scenkläderna är fantastiska och just när man tror att man har sett allt dansar de en argentinsk tango till tonerna av Stings Roxanne. Om jag hade kunnat ramla ur en djup biofåtölj hade jag gjort det av ren förvåning och hänförelse.

Musiken är en hejdlös kompost av gubbar som Elton John, Kiss, Sting, Nirvana, Madonna, Queen, David Bowie och så förstås cancankungen Jacques Offenbach (vilken inte finns med på soundtrackskivan, det tackar vi för). Filmen använder så mycket musik att det tog två år för Baz att fixa alla rättigheter som behövdes.

Tyvärr blir det ibland för mycket med alla sinnesintryck som strömmar in i en aldrig sinande ström, detta gäller speciellt första halvtimmen innan man hunnit vänja sig vid filmens speciella stil. Dessutom borde den slemmige hertigen ha spelats av Gary Oldman, skurkarnas skurk.

Om det har undgått någon är Moulin Rouge namnet på en ökänd hundraårig lokal vid foten av Montmartre i norra Paris. Den ligger längst upp på Boulevard de Clichy med sin karaktäristiska väderkvarn, mitt i redlight-distriktet, alldeles i närheten av den stora kyrkogården där man kan hälsa på nyss nämnde Offenbach. Dagens Clichy är ingen rolig historia, men om man lyckas se bortom alla in-your-face-skyltar och undvika de otaliga inkastarna finns det många fina byggnader i de stämningsfullt belysta kvarteren.

Omdöme: Fyra eldiga tangos

Sofias dom

Molin Rouge är som allra bäst i början när den är hysterisk, färgsprakande och halsbrytande. Då är det en av de mest fantastiska filmupplevelser jag haft. En vacker, kvick, rolig, absurd, sprudlande LSD-tripp som lämnar dig smått andfådd och med ett stort leende på läpparna.

Efter ett tag dras dock tempot ner. En nödvändighet eftersom det inte är bra reklam för en film att den framkallar epilepsi hos de som går och ser den. Tyvärr går tempot och det mesta av humorn ur den då och den blir ganska ointressant.

Ta med en stickning eller dylikt för de mer sömniga partierna

Filmens koncept är ultimat ytlighet, att inte ta något på allvar eftersom ingen människa står ut med pretentiösa musikaler. Vilket är bra. Det gör att alla personer i filmen blir ytterst enkla. Alltför enkla för att man skall intressera sig för dem i över två timmar. Sorgligt men sant. Mest sorgligt eftersom vissa scener är briljanta, filmhistoria helt enkelt. Ett tips är att gå och se den men att ta med en stickning eller dylikt för de mer sömniga partierna.

(min kära sambo The tvingar mig nämna tangoscenen som borde ge alla Sting-fan ståpäls, särskilt de som någon gång dansat argentinsk tango. den är verkligen enastående och i sig själv värd hela biljettpriset)

Omdöme: 3 paljettprydda karuseller

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar