Mission: Impossible III

Handling

Så var Ethan Hunt tillbaka en tredje gång och denna gång måste han försöka hålla sin identitet hemlig från sin flickvän samtidigt som han letar efter en hänsynslös vapensmugglare.

Reines dom

Sex år efter MI2 verkade det sannerligen vara Mission Impossible att göra en tredje del. Alien3-Fincher ersattes av J.J. Abrams, den inte helt okände skaparen av Lost och Alias, och vips blev det en film till slut.

Stämningen inne på Sergel var väl inte direkt elektrisk, snarare grovt grabbig och allmänt popcornartad vilket samtidigt utgör en hyfsad sammanfattning av filmen. Jag tycker att första MI-filmen (med Tom Cruise, bör tilläggas) kändes som en riktig MI-historia med överlägsna agenter, omöjliga uppdrag och fåniga ansiktsmasker. Tvåan förvandlades av John Woo till ett svepande actionspektakel som inte längre kändes riktigt MI, men ändå stod hyfsat på egna ben. Trean däremot är som ett långt tv-serieavsnitt med alldeles för stor specialeffektsbudget.

Under en halvtimme i början gör agenterna rent hus inne i Vatikanen och springer cirklar kring påvens schweizergarde. Denna alltför korta sekvens är av klassiskt Mission Impossible-stuk, komplett med fåniga masker. Det är den tveklöst bästa delen av filmen, men i övrigt känns det som vilken tam actionrulle som helst. Man åker ända till Shanghai för att leta efter den röda tråden, men förgäves.

Tom Cruise, mannen vars övre tandrad är ett med kameran

Inte helt oväntat spelas Tom Cruise av Tom Cruise, mannen vars övre tandrad är ett med kameran. Han är ständigt i blickfånget och dominerar totalt hela produktionen. Det skulle inte förvåna mig om hans namn dyker upp som påskägg på tretton ställen i eftertexten. Lägg till det faktum att snubben gör många av sina stunts själv och det förvånar mig att han inte ville ta över både regissörsstolen och manuspennan. Tyvärr kan han inte spela någon annan roll än Tom Cruise, vilket måste vara en nackdel om han någonsin vill göra något vettigt. Vare sig om han spelar stäppvarg i Collateral eller spåtant i Minority Report är det alltid samma uttryckslöshet.

Philip Seymour Hoffman gör däremot ett riktigt bra och ondskefullt skurkporträtt, det enda i hela filmen som är gjort med känsla. Ving Rhames är tillbaka och får sällskap av Jonathan Rhys Meyers från Match Point. Även Mr Morheus och Miss Felicity dyker upp i mindre roller, för att inte tala om att Tom Cruise, förlåt Ethan Hunt, skaffat sig en flickvän som inte känner till hans karriärval och därmed gör att handlingen stundtals kommer farligt nära fånigheterna i True Lies. För att ytterligare mörda Mission Impossible-känslan är flera scener förlagda till hemliga byråns högkvarter där Laurence Fishburne bossar, vilket gör att hela mystiken går förlorad.

Den enda fördelen med Tom Cruise-filmer är att de har en sanslöst stor budget och därmed borgar för riktigt schyssta effekter och fler explosioner per minut än gamla åttiotalsrullar med Arnold. Effekterna tillsammans med Vatikandelen gör att rullen klarar sig undan en etta i betyg.

Omdöme: Två oändliga magasin

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar