Mission: Impossible 2

Handling

Ethan Hunt är tillbaka och han har bytt personlighet tillsammans med frisyren.

Reines dom

För den som inte gillar John Woo är denna trotylkryddade historia inget att hänga i julgranen

John Woo har förvandlat den coola agenten Ethan Hunt till en hurtig actionhjälte i sin egen adaption av Mission Impossible-världen. Resultatet är en brokig soppa av stiliserade slowmotion-tagningar, omöjliga stunts och utdragna skottdueller. Till och med sin snudd på patenterade "vit duva i slowmotion" har han lyckats klämma in på ett hörn. Det går imponerande fort att förvandla en fantastiskt vacker scen till något man skrattar hånfullt åt.

När man efter ett tag inser att man ser en John Woo-film istället för den förväntade Mission Impossible-filmen är den ändå rätt ok som hjärndöd underhållning med vackra miljöer, men för den som inte gillar John Woo är denna trotylkryddade historia inget att hänga i julgranen.

Omdöme: Tre oändliga slagsmål

Sofias dom

Som ett gammalt, fanatiskt Mission: Impossible-fan (dvs tv-serien från sena 80-talet) vill jag påpeka att den här filmen inte har något som helst med seriens koncept att göra. Ibland försöker de sig på en operation eller två men särskilt omöjliga är de inte. Jim Phelps skulle skrattat ihjäl sig åt hur klantiga agenterna är nu för tiden.

Till på köpet ägnar filmen 2 timmar åt en intrig som är mindre komplicerad än tv-seriens entimmes-avsnitt brukade vara. Resten av tiden ägnas åt slowmotion bilder på människor som går, står stilla, kör motorcykel, flyger i luften efter en kollision med diverse företeelser (motorcykel, pistolkula, tryckvåg från explosion, Hjältens knytnäve eller fot etc etc). Ibland pågår även en sk dialog som går till på följande sätt: person 1 säger en inte särskilt komplicerad mening. Tiden går medan personerna tittar på varandra för att vi skall förstå att det är en intensiv scen. Oerhört intensiv. Efter ett tag svarar person 2 enstavigt. Slowmotion på hjältinnans hår som flyger fram i hennes ansikte, dock tillräckligt välregisserat för att det inte skall dölja hennes plutande mun.

Ni förstår säkert. Manus är en mindre detalj i John Woohs filmskapande.

M:I 2 är helt enkelt en IQ-befriad film

M:I 2 är helt enkelt en IQ-befriad film. Men, tyvärr måste jag säga men. Den är inte riktigt, riktigt lika dålig som man skulle kunna tro. Det är inte ett svart hål (End of Days) eller två timmars likgiltighet (Pushing Tin). För den är lite spännande, actionscenerna är rätt tuffa och superskurken är bara så ond och dessutom välspelad.

Detta vill dock inte säga att det är en bra film. Det är meningslöst underhållningsvåld med en dialog som får amerikanska tv-såpor att framstå som djupsinniga. Men lite skoj ändå, på sitt sätt.

Omdöme: 2 plastmasker som inte bara ändrar personens utseende utan även hans kroppslängd, röst och dialekt