Minority Report

Handling

En specialstyrka kan förutsäga brott innan de begås, men systemet är inte helt vattentätt.

Reines dom

Steven Spielbergs styrka ligger i storproduktioner a la Schindler och Ryan, men när det kommer till smalare SF vacklar han betydligt. Se bara på vad som hände med AI, en intressant idé som säkert hade blivit intressant i Kubricks händer, men som på slutet förvandlades till en sentimental familjefilm av Spielberg. Philip K Dick hade intressanta idéer som framkom väl i hans böcker, men där Blade Runner behöll och behandlade de stora frågor som väcks i boken faller filmatiseringen av Minority Report platt till marken i jämförelse.

Dicks korta berättelse innehåller mer än en referens till Oidipus och den gamla slitna frasen "vem vaktar väktarna" vaknar åter till liv. Det här kunde blivit riktigt bra men så trampar Spielberg in som en blixt från klar himmel. Jag blir så trött. Dick var inte Mr Happy Ending, om man säger så.

Men trots allt är resultatet inte så illa. Tom Cruise gör visserligen ännu en insats som liknar alla hans andra rollprestationer, men det är till största delen klart uthärdligt när han till tonerna av Schuberts åttonde symfoni styr sin dator genom att vifta på armarna likt en dirigent. Peter Stormare, som snart har byggt en hel karriär på att uttala svenska svordomar i Hollywoodfilmer, gör ännu en roll som utflippad galenpanna vars främsta talanger denna gång är att svära på… just det, svenska. När hans lika svenska sidekick Greta (!) började sjunga Små Grodorna föll mitt huvud bakåt med en duns i biofåtöljen.

Vad gäller den omdebatterade teorin om att slutet inte är vad det egentligen verkar vara, inte minst för bakgrundsmusikens skull, så är det en intressant tanke helt i Dicks anda, men jag ansluter mig ändå inte till den. Det bästa av allt var dock den ovanligt tysta salongen. Det är så ovanligt att jag flera gånger reagerade på tystnaden under de lågmälda dramatiska scenerna.

Omdöme: Fyra datordirigenter

Sofias dom

Jag minns att när jag såg MR här var jag ganska imponerad. För en gångs skull används datorerna på ett vettigt sätt, att skapa en fantasieggande framtid proppfull med coola gadgets. Tom Cruise nöjer sig med att spela Filmstjärna men det är han å andra sidan ganska bra på. Filmen är inte det mest originella som skådats en den har flyt, är ganska spännande och t.o.m. rolig på sina ställen. Så långt allt väl kan tyckas.

Det stora men:et kommer sig av att jag nu, några veckor senare inte kommer ihåg så värst mycket. Av något. Den var mest ett hyfsat tidsfördriv men inget mer. Det enda som egentligen står ut från det allmänna intrycket är en riktigt bra scen där Cruise söker upp vetenskapskvinnan vars forskning ligger till grund för organisationen som nu jagar honom.

Tråkigast av allt är att man bara en kort stund in i filmen inser vem skurken är. Och det tar mindre än en timme att räkna ut ungefär hur allt hänger ihop. Berättandet och intrigen är med andra ord inte särskilt subtila. På något sätt förväntar man sig ändå mer av en så ansedd regissör som Spielberg.

Omdöme: 3 flimrande hologram

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar