Matrix Reloaded

Handling

Neo, Trinity och de andra välklädda typerna har 72 timmar på sig att rädda mänsklighetens sista utpost från förintelse.

Reines dom

I likhet med första filmen är det här en grumlig soppa av referenser till allt från zen och Kant till hongkong-action och Stålmannen. Första filmen hade både en fördel och nackdel i det faktum att den först behövde etablera världen och introducera hela matrixkonceptet, vilket gjorde att spänningen och specialeffekterna stegrades gradvis.

Andra filmen tar vid där den första slutade och öser på i högt tempo redan från första minuten. Neo är den utvalde och gör ingen större hemlighet av det när han flyger mellan skyskraporna, återupplivar döda och sparkar ner agenter utan att vare sig få en reva i sin tajta rock eller tappa sina formgjutna Oakleys. Det är till en början riktigt tufft, men snart blir det för mycket av det goda.

Vid ett tillfälle tampas Neo med en mindre armé bestående av Agent Smith, vilket är en av höjdarscenerna. Det är nog en av de första gångerna jag sett så verklighetstrogna animeringar. Det man gjort är alltså att filma apmånga ansiktsuttryck hos Neo och Smith och därefter mappa dessa på en drös av stuntmän, virtuella såväl som verkliga.

Där Neo står för musklerna står Morpheus för tankearbetet. Tyvärr snärjer han in sig i ett nät av kvasifilosofi där var tredje ord är "profetian" och man börjar nästan skratta åt hans ständigt sammanbitna och allvarliga stämma. Han får dessutom konkurrens på prettotronen av Arkitekten, en ny karaktär som iklädd oklanderlig kostym sitter och pöser i en fåtölj rabblandes ömsom djupa insikter ömsom ren smörja. När han säger "ergo" för femte gången blir man smått trött på det hela. Arkitekten är farligt nära att på egen hand dra ner betyget. När man gör ett manus som skriker ut "kolla, jag är intelligent" så är det mer än obligatoriskt att faktiskt använda huvudet och inte lämna såhär stora hål i teorierna och direkta motsägelser. Visst, det är bara en film, men någon måtta får det vara på dumheterna.

Den som gillar ettan kommer antagligen att jubla över den här rullen också. Tyvärr är jag aningen orolig inför tredje och avslutande delen, för hur skall man kunna toppa den här uppvisningen av specialeffekter utan att det blir parodiskt? Egentligen borde den här överpretentiösa specialeffektsorgien få en trea i betyg, men jag föll stenhårt för stilen, kläderna och solglasögonen. Glöm inte att sitta kvar under nio långa minuter av grön eftertext och malande Rob Zombie för att få se en liten förhandsglimt av trean.

Omdöme: Fyra skinnrockar

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar