Match Point

Handling

En ung man finner sitt livs stora passion, men är han redo att offra allt för den?

Reines dom

Det är något märkligt med den här filmen. För att vara en Woody Allen-film känns det verkligen inte som Woody Allen. Den utspelas i London, inte New York. Det finns flera rollfigurer utan hispiga neuroser. Och så det mest underliga: Den är bra. Förvånansvärt bra.

Opera är ett genomgående tema, både i den ständigt återkommande bakgrundsmusiken och den känslostarka handlingen som känns smått bekant. Även där frångås Woody Allen-konceptet, som oftast brukar bestå av jazz ackompanjerad av tjatig dialog. Eller var det tvärtom? Det finns även flera mycket finurliga bildkompositioner som närmast för tankarna till plastpåsen i American Beauty (och då menar jag det på ett positivt vis), då oförklarade scener tidigare i filmen vävs in efter hand på ett mycket trevligt sätt.

Handlingen börjar lugnt och händelselöst. Jonathan Rhys Meyers börjar som tennislärare åt Matthew Goode och träffar därmed hans syster Emily Mortimer. En romans börjar spira så sakta, innan Jonathan får syn på Matthews fästmö Scarlett Johansson och faller pladask för henne. Därmed är karusellen i full gång och Woody Allen sätter full fart på sina marionetter för sitt kammarspels resterande akter. Det är tennisbollar, Dostojevskij och svarta taxibilar överallt. Det glada och hurtiga byts snart ut mot en ständigt växande bubbla av ångest som skulle ge Tom Ripley kalla kårar.

På sätt och vis kan man dra vissa likheter till en annan film om otrohet som utspelas bland Londons sevärdheter, nämligen Closer. Den var också bra, men jag tycker ännu bättre om Match Point. Woody Allens skapelse är subtilare och känns mer genomtänkt än den trubbiga Closer, som lämnade en besk eftersmak.

Man kan tro att det är jag som har slagit i huvudet eller blivit mutad av Woody Allens yakuzavänner, men det är faktiskt så att jag rekommenderar de allra flesta att springa och se Match Point. Serveess till Allen. Hur gick det här till?

Omdöme: Fyra backhands