King Kong

Handling

Peter Jackson är tillbaka och den här gången väljer han att göra en remake av den gamla historien om jätteapan som faller pladask (ursäkta skämtet) för en blondin.

Reines dom

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men detta är faktiskt en film som man borde ha klippt ner ordentligt. Och då menar jag inte några småklipp här och där, utan snarare en timme eller två! Långa transportsträckor, onödiga scener och en oändlig ström av närbilder som aldrig tar slut gör att det känns som en dyr exklusiv burk med målarfärg som har smetats ut över ett helt kvarter. Hade filmen varit mer kompakt med en totaltid på under två timmar skulle man dras på ett spännande äventyr, men nu känns det mer som om man klämmer in hela första säsongen av David Attenborough på en enda kväll.

En helt vanlig dag i Robinson, med andra ord

För att spoila lite så kan jag avslöja att King Kong har filmats två gånger tidigare, vilket gör att handlingen är minst sagt förutsägbar. Ordet "spoila" använder jag för att mina fördomar som gammal filmbesserwisser kom på kant när en tjej i publiken utbrast stor förvåning över det överraskande slutet. Hon var i 30-årsåldern men hade ingen aning om handlingen i King Kong. Det tycker jag är lite imponerande.

Inga överraskningar således. Ett gäng snubbar åker till en okänd ö där några roliga infödingar offrar människor till en stor apa. En helt vanlig dag i Robinson, med andra ord. Expeditionens medlemmar sätter dock skratten i halsen när deras flaggskeppsblondin väljs ut som offer, vilket sätter igång en jakt på henne och apan. Det som däremot fick mig att nästan ramla ur stolen var visualiseringen av 30-talets New York. Med fantastisk detaljrikedom lyckas man återskapa gatumyllret med en atmosfär och realism som saknar motstycke. För en New York-fanatiker som jag var dessa scener allena värda biljetternas överpris. Kulisserna var bara fyra kvarter och resten lades till i datorn. 90000 byggnader ingår i den digitala skapelsen.

Alla miljöer och djur ser alltså mycket bra ut, men det förväntar man ju sig av en Jacksonfilm år 2005. Det har hänt en del sedan Jurassic Park förde datorgrafiken framåt med språngsteg, men ändå förvånansvärt lite. T-Rexar, velociraptorer och andra djur i dinosaurierflocken ser ungefär likadana ut som de gjorde i JP för över tio år sedan, även om man har polerat texturerna och förfinat rörelsemönstren. Dessutom har de antagligen retuscherat fotsulorna på kvinnliga huvudrollen, för efter att ha sprungit barfota några dagar genom tät djungel och över vassa klippor borde hon ha fossingar som en hobbit. Vad gäller djur, håll utsikt efter Sumatran Rat Monkey nere i lastutrymmet för en liten referens till Jacksons mindre bombastiska alster.

Skådespeleriet får godkänt det med. Adrien Brody är mycket bra i en av huvudrollerna, Naomi Watts gapar med öppen mun i oändliga närbilder och Jack Black är Jack Black. Jacksons gamle favorit Andy Serkis är givetvis anlitad för att blåsa liv i den gamla apan, men det är inte lika direktmappat som i fallet med Gollum.

Totalt sett en schysst matinérulle som passar de flesta, utom de minsta. Dessutom får man se en velociraptor hänga i ett nät, vampyrfladdermöss med gigantiska huggtänder och solnedgångar från toppen av Empire State Building. Glöm bara inte att ta med kudde och droppflaska – filmen är över tre timmar lång.

Omdöme: Tre vampyrfladdermöss

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar