Kill Bill: Vol 2

Handling

The Bride fortsätter sin jakt på Bill och hans lönnmördargäng.

Reines dom

För att få den rätta känslan inför tvåan ägnade jag kvällen åt ett Kill Bill-maraton. Först såg jag om första delen på Biopalatset Söder med en intressant frisyr några rader framför mig. Mannen ifråga hade en tre decimeter hög kvast ovanpå skalpen och jag kände igen honom från gårdagen på Tech Noir. Därefter en snabb t-banefärd norrut till Royal på Kungsgatan, och kvällens primära mål kunde därmed inledas.

Som man kan misstänka tar Volym 2 vid där Volym 1 slutade. Uma Thurmans rollfigur The Bride fortsätter sin slaktodyssé på sina gamla polare i lönnmördargänget Deadly Viper Assassination Squad och deras boss Bill.

Till skillnad från blodfloderna i första delen fokuserar denna del mer på karaktärerna. Avhuggna lemmar till höger och vänster har, till min ohämmade förtjusning, ersatts av oändligt långa dialoger.

Allt handlar om våldsamma män och kvinnor i en kall värld

Det finns inga goda roller i en Tarantinofilm, allt handlar om våldsamma män och kvinnor i en kall värld. För första gången får vi se ansiktet på titelrollen, Bill, som spelas av fårade David Carradine. Till skillnad från de flesta av hans roller genom tiderna sköter han här jobbet med bravur och stor pondus.

Av ormskrået återstår bara två efter den blodiga utrensningen i ettan: Budd och Elle. Michael Madsen spelar Bills neddekade bror Budd, som bor i en sunkig husvagn ute i öknen och hankar sig fram som dörrvakt på ett tvivelaktigt ställe. Han inser att The Bride är på väg och finner det oundvikligt. Däremot tänker han inte ge upp utan en oärlig fight. Som Elle är Daryl Hannah ljusår från sin roll i Splash. Med sitt enda blå öga svingar hon sitt hanzo-wannabe-katana på elakast tänkbara sätt.

Den gamle kung fu-hjälten Gordon Liu dyker upp som Pai Mei, en slags blandning av Yoda och Xian. Hans andra karaktär slaktades i första delen, men nu är han tillbaka med skägg och attityd.

På det hela taget blev jag lite besviken. Utvecklingen av karaktärerna och de många tillbakablickarna gav en välkommen inblick i historien bakom mytologin kring Bill och hans ormgrupp, men den röda tråden som var så tydlig i ettan fransades här upp betydligt. Ettan hade också ett mycket effektivt bildspråk med färgtoner som anpassats efter Umas naturliga färger med vackert resultat. Här har både foto och soundtrack plötsligt gjort en tvärvändning. Grovkornig urtvättad film varvas med bilscener med bakgrundsskärm a la Sean Connerys tidiga Bondfilmer. Det är visserligen snyggt, men jag förstår inte vitsen med att två halvor av samma film gjorts så olika.

Sedan lyckas Tarantino med det tveksamma konststycket att skapa ett slut som är både oundvikligt och ett riktigt antiklimax på samma gång. Vet inte riktigt om jag skall älska eller hata honom för det. Som vanligt gäller att man skall sitta kvar under de utdragna eftertexterna för några extrascener.

Omdöme: Tre långa trappor

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar