Kill Bill: Vol 1

Handling

The Bride blir skjuten i huvudet på sitt bröllop av brudgummen, men när hon kvicknar till tas en blodig hämnd på alla inblandade.

Reines dom

Oj, det här var efterlängtat. Det var alltför länge sedan jag fick sätta tänderna i en ny Tarantinorulle. Allting andas väldigt mycket Tarantino. Handlingen förs framåt genom snygga tidshopp, kameravinklarna är smått unika och retrosoundtracket passar perfekt som vanligt. Bara en sådan sak som sheriffen i inledningen, med sin samling av pilotglasögon i hela färgspektrat uppradad på instrumentbrädan. Det känns 100 % Tarantino (även om scenen faktiskt är direkt snodd ur Gone In 60 Seconds från 1974).

Det här är till sist bara en Sonny Chiba-film i Hollywooddräkt

Dialogen håller som väntat mycket hög klass, även om klichéfaktorn är lika mättande som spunnet socker. Visserligen utgör ju klichéerna en av rullens grundbultar, men det här är till sist bara en Sonny Chiba-film i Hollywooddräkt, hur man än vrider och vänder på saken. Troligen var det nog precis vad Tarantino eftersträvade. Jag minns Chiba från bogusepos som Yagyu Clan Conspiracy, där blod sprutade på ett högst onaturligt sätt ur alla tänkbara ställen på kroppen och de flesta lemmar höggs av i ett osannolikt tempo. Döm om min förvåning när Chiba själv plötsligt dyker upp 20 år äldre här i Kill Bill!

Som sagt, i sann Chiba-tradition sprutar blodet frikostigt. Den som har vampyrtendenser lär få sitt lystmäte och mer därtill, då detta är en av de blodigaste och gorigaste filmer jag sett på mycket länge. Trots att Woo-Ping Yuen håller i linorna lyckas han undvika Matrixfällan med oändligt antal slowmotiontagningar i 360 grader för wirestuntsen, vilket gör att klichéfaktorn trots allt nätt och jämnt lyckas trampa vatten och hålla sig ovanför ytan i två timmar.

Fixeringen vid yta och stil är som vanligt total. Tarantino växlar skickligt mellan dockskåpsperspektiv och backdropbelysning, kastar in en svartvit sekvens och en flashback passande tecknad i anime-stil. Den avslutande vinterscenen är andlöst vackert gjord och tankarna gick närmast till Hero och Dead or Alive 2.

Uma Thurman är i välförtjänt fokus från början till slut. På känt manér betar hon av en massa minions i hierarkiordning innan det är dags för slutbossen att falla. Hon är visserligen klädd i en dräkt som starkt påminner om Bruce Lees klassiska gula sparkdräkt från Game of Death, men hur lyckades hon få med ett stort katanasvärd som handbagage på flyget? Dessutom pratar hon med tårna och avgör exakt sin ålder genom att studera sina handflator, antagligen gamla ninjatrick. Lucy Lius rollfigur är äntligen ljuvligt befriad från allt vad hårsvep heter. Efter en hård bedömning går hon hem med förstapriset för coolaste oneliner. Daryl Hannah, Michael Madsen och andra gamla favoriter syns inte så mycket men lär ha betydligt större roller i volym två.

Biosalongen i sig är värd ett omnämnande. Vi stegade in på Siam Discovery Center i centrala Bangkok och betalade otroliga 500 baht för våra platser, men det var inte riktigt ”USA-klass” på bion om man säger så. Först leddes vi in i ett mingelrum med gratis dryck innan filmen. Därefter visades vi till våra platser, som bestod av två gigantiska röda skinnfåtöljer vars lutning och fotpallar reglerades elektriskt via var sin fjärrkontroll. Benutrymmet var två meter och en snubbe tog upp beställningar på dricka. Det här kan jag vänja mig vid… Innan filmen började spelades nationalsången och medan alla stod upp i salongen visades ett bildspel på fem minuter över den thailändske kungens liv och uppväxt.

Spring till biograferna och se den, men glöm inte att det är del ett av två.

Omdöme: Fyra katanas

Kommentarer inaktiverade.

Senaste

Kategorier

Årgångar