Hittade 24 dissningar, visar 11-20.
Det finns inga bortförklaringar. Detta är en pinsamt uppenbar ripoff på Jumanji, men där filmen med Robin Williams hade publikfriande vettvillingar som Van Pelt har vi här istället en fånig robot som går runt och försöker ta kål på barn. Att robotens röst tillhör självaste Frank Oz spelar ingen roll, när den mest låter som roboten från Lost in Space utan att ens säga "Danger, Will Robinson" en enda gång.
Joss Whedon, pappa till både Buffy och Angel, skapade serien Firefly som tyvärr lades ner efter bara 14 avsnitt men fick en trogen skara fans. Det var inte en ny variant av Star Trek utan kändes snarare som om Sergio Leone väntade runt hörnet. De vanligtvis blänkande skeppen ersattes av gamla slitna rishögar som tuffade runt i galaxen och besättningen hade hellre ett revolverbälte än en ljussabel. Familjen Macahan ute i rymden, typ. De vanligtvis blänkade skeppen har bytts ut mot gamla slitna rishögar som tuffar runt i galaxen.
Efter tjugo år i limbo har den välkända boken blivit film till sist. Glöm allt vad den usla tv-serien heter, för även om detta inte är en särskilt påkostad historia är den åtminstone en hyfsat värdig filmatisering. Givetvis får vi se de mest populära personerna och platserna från boken.
Glöm de gröna hallonbåtarna som svävar fram över landskapet i originalfilmatiseringen från 50-talet. Här är det istället stora elaka åbäken som har kommit för att sparka jordlingstjärt.
Så var det dags för den avslutande delen av första trilogin för George Lucas rymdopera. Under två timmar bör man glömma allt vad fysik heter och istället låta sig hänföras av ljudet av laservapen som fortplantas i vakuum, synen av brinnande rymdskepp mitt ute i rymdens syrefattiga tomrum samt frånvaron av något som avlägset skulle kunna påminna om gravitation.
Dags för tidernas monsterduell. Glöm Freddy vs Jason, Godzilla vs King Kong, Britney vs Christina och andra bleka kopior. Jag har sett fram emot det här ända sedan Danny Glover fick syn på en alienskalle inne i rymdskeppet i Predator 2.
Allas vår gosegris från Pitch Black är tillbaka. Där föregångaren var en relativt rak action-scifi blir jag inte riktigt klok på den här rullen, en konstig blandning av episk "rädda universum"-story och dum Vin Diesel-action.
Den som väntade sig en maffig rymdfilm lär bli grovt besviken då antalet rymdscener går att räkna på ena handens fingrar. Detta är istället ett psykologiskt drama som utspelar sig i rymden, men bortsett från den sterila miljön på rymdstationen kunde det hela lika gärna ha utspelat sig på Tjörn.
Steven Spielbergs styrka ligger i storproduktioner a la Schindler och Ryan, men när det kommer till smalare sci-fi vacklar han betydligt. Se bara på vad som hände med AI, en intressant idé som säkert hade blivit intressant i Kubricks händer, men som på slutet förvandlades till en sentimental familjefilm av Spielberg.
Då var det dags igen för en ny Star Wars. Filmen levererade en förväntad mix av överdrivna datoreffekter, färgglada ljussablar, krystad romantik och intergalaktisk politik.