Hittade 9 dissningar, visar 1-9.
Inte helt oväntat har Guillous Arn-figur dykt upp på vita duken. Under 2007 var mediahajpen total och enorma mängder pengar plöjdes ner i vad som påstods skulle bli årets storfilm. Många nappade på betet och filmen verkar gå riktigt hyfsat på biograferna. Synd bara att själva resultatet blev mindre lyckat.
Mel Gibson är tillbaka med en ny tortyrrulle. Efter stormen kring Passion of the Christ kanske man kunde tro att han skulle krypa under en sten och ägna resten åt livet åt att göra röstskådespeleri till Bumbibjörnarna, men inte Gibson. Han slår helt enkelt tillbaka med dryga två timmar fyllda av blod, våld och lemlästning.
Efter framgången med Lost in Translation var förväntningarna skyhöga på Sofia Coppola. Men varför hon valde att göra en film om Marie Antoinette är bortom min ringa intelligens att förstå.
Ridley Scott återvänder med konceptet från Gladiator. Blanda lite historiska miljöer med ett färgstarkt persongalleri och några blodiga bataljer, och vips har han skapat ännu en publikdragare. Det hela börjar med att korsriddaren Godfrey dyker upp i en liten by för att leta upp sin son Balian. Denne erbjuds att följa med till det heliga landet, och trots att han initialt avböjer bär förstås alla hans vägar till Jerusalem för annars skulle det blivit en riktigt tråkig film.
Det här är något så ovanligt som en skildring från den tyska sidan. Traudl Junge anställs som Hitlers personlige stenograf och ur hennes ögon ser vi Tysklands sönderfall från insidan ända fram till slutet. Bruno Ganz är skrämmande lik Adolf, Juliane Köhle gör en övertygande Eva och min personliga favorit är Heino Ferchs tolkning av chefsarkitekten Albert Speer.
Efter de storslagna stridsscenerna i Sagan om ringen har det kommit en hel uppsjö av filmer som försöker dra nytta av dess popularitet och den nya teknik som tagits fram. Det tråkiga är att de bara blir sämre och sämre.
Legenden om Kung Arthur och hans ädla riddare har redan filmats ett otal gånger, så vad kan blitzkriegproducenten Jerry Bruckheimer tillföra till det hela? Inte mycket, visar det sig.
Det första av sommarens epos sköljer över oss. Denna gång är det den gamla historien om Troja som dammas av när man är för lat för att hitta på ett eget originellt manus. Själva grundberättelsen är spännande om än något för välbekant, men när Gladiator möter Sagan om ringen skulle det kunna bli något intressant av slutresultatet. Mina förväntningar föll döda till marken som en klubbad trojan.
Efter den sanslösa trailern som plågat otaliga biobesökare under hösten väntade jag mig det värsta, men det här var inte fullt så genomruttet som jag hade befarat. Pekoralspektaklet inleds med fina vyer från ett San Fransisco som det kan ha sett ut under andra halvan av 1800-talet.