Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull

Handling

Mannen med hatten och piskan är tillbaka, och den här gången jagar han efter en skalle av kristall.

Reines dom

För nästan tjugo år sedan såg jag den tredje Indiana Jones-filmen på en halvsunkig bio i ett litet kustsamhälle. Mycket har hänt sen dess och passande nog har det förflutit lika lång tid även i filmen. Efter en något trevande inledning så är Harrison Ford tillbaka med glimten i ögat och hatten full av spindelväv. En värdig återkomst för världens mest äventyrliga arkeolog. Nazisterna är historia och den här gången är det ryssarna som får vara bad guys.

Jag undrade hur Ford skulle lyckas med ännu en Indyrulle, men även om han ser riktigt lastgammal ut från vissa vinklar så gör han ett godkänt jobb. Trots att han är 65 bast så gör han sina egna stunts. Shia LaBeouf har blivit en av sin generations hetaste skådespelare och anstränger sig som tusan, men Ford dominerar lätt varenda scen han är med i utan att lyfta ett finger. Tyvärr är vanligtvis så duktiga Cate Blanchett oväntat tråkig som pottfriserad stalinistmupp.

Handlingen är ganska tramsig men blixtrar till ibland. Det finns snygga nickningar till första filmen med en skymt av Arken, en staty av Brody och inte minst självaste Marion. En scen känns direkt snodd ur National Treasure 2, vilket känns en smula ironiskt eftersom National Treasure-serien är en blek ripoff på Indy-filmerna. Slutet är så tramsigt att det sänker betyget på egen hand.

Omdöme: Tre överraskade jordekorrar