Harry Potter and the Sorcerer’s Stone

Handling

Den lille föräldralöse pojken visar sig vara en trollkarl.

Reines dom

Så var det dags för årets näst mest hypade film. Det här måste vara tidernas mest påkostade barnfilm, där miljöer och karaktärer är av toppklass rakt igenom. Trots att det i grund och botten är en film för yngre är det dock den vuxna delen av rollistan som stjäl showen. Alan Rickman är perfekt som Snape, Robbie Coltrane gör en robust tolkning av Hagrid och Richard Harris en korrekt men något menlös Dumbledore.

Som de flesta andra noggrant marknadsförda filmer innehåller den en väl tilltagen tävlingsscen, här en utdragen match i quidditch, allt för att kunna göra ännu ett datorspel på temat. Men till skillnad från det oändliga podracet i Phantom Menace är den här matchen bara några få minuter för lång.

Ingenting lämnas till slumpen, allting är välputsat. Rollbesättningen, kulisserna, datoreffekterna och musiken är uppenbart gjort med stor omsorg. Dessutom följer filmen slaviskt bokförlagan av J K Rowling, till skillnad från Sagan om ringen som vågade ta steget att ändra på små detaljer från böckerna och faktiskt vann på det.

Omdöme: Tre knattemagiker

Sofias dom

Ärligt talat. Under stora delar av den nya, enormt haussade Harry Potter-filmen önskade jag att jag var 12 år gammal. Jag tror det är det enda sättet att uppskatta den till fullo. Den är nämligen inte gjord för 25-åriga gnällspikar som aspirerar på cynism (=jag) utan för 12-åriga stjärnögda, fantasifulla pojkar och flickor som fortfarande helt och fullt kan leva sig in i sagans värld (=jag för 13 år sedan). Att den sedan är gjord av ett filmbolag som säkert redan kikar ner i de stjärnögda 12-åringarnas plånböcker är en annan sak.

Den är nämligen inte gjord för 25-åriga gnällspikar som aspirerar på cynism

Med vuxna ögon känns den rätt ytlig. När den rusar fram för att få med varje detalj i böckerna förloras paradoxalt nog den detaljrika, levande värld som Rowlings byggt upp. Däremot lyckas regissören hålla intresset och spänningen uppe och filmen känns definitivt inte lång trots att den faktiskt är 2,5 h.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att miljöerna är utomordentligt vackra och fantasifulla, rollbesättningen är klockren och att den är en ovanligt bra barnfilm. Dessutom känns den lite för smakfull för att vara en av de värre exemplen på Hollywood-ultra-kommerisalism.

Hur kommer det sig då att man inte lämnar biografen i ett magiskt megabombastiskt lyckorus? Kanske för att (och här måste jag till min stora skam citera en amerikansk(!) tidning) det är en film om en magisk värld gjord av mugglare. De må vara skickliga mugglare, men de är till syvende och sist ändå mugglare. Det finns helt enkelt en del saker de aldrig kommer att förstå.

Omdöme: 3 och 3 fjärdedelars expresståg till Hogwarts